Sofia Vähäjylkkä

söndag 24 mars 2019

Svar på kommentarer

I och med att jag mår och har mått som jag gör så har jag inte ens läst kommentarerna som rullat in på flera veckor. Svaren kommer därför sent men jag är säker på att ni förstår.


Svar: tanken har slagit mig men det som inte stämmer är att jag bland annat har feber, något som inte brukar vara ett symtom på utmattningssyndrom. Jag har inte heller en tydlig bild av att ha varit markant mer stressad de senaste 6 månaderna. Jag överarbetar eller "överpluggar" inte utan har mer levt med ungefär samma nivå av inre stress i flera år, speciellt en stress och oro för skov i min bipolaritet. Stress har nämnts av läkare endast som en potentiell förklaring till muskelvärk i rygg, axlar och nacke samt huvudvärk.


Svar: jag tycker att det har fungerat väldigt bra. Det man ska ha i åtanke är dock att jag gått med fungerande medicinering under hela tiden, utan medicin hade jag aldrig klarat av det. Visst har jag haft lättare årstidsbundna depressioner men de har inte varit så djupa att jag halkat efter i skolan så pass mycket att det blir övermäktigt att ta igen. Under de perioderna har jag endast gått på obligatoriska seminarium och föreläsningar samt tentor. Plugget är bättre än jobb på det sättet, den enda som påverkas av att inte gå på föreläsningar är jag själv och jag kan alltid välja om det är värt mödan eller inte.
Känner också igen en viss stress, främst över praktikperioder då man bör vara på plats nästan hela arbetsveckor. Det är alltid tungt i början och man plågas en del men man vänjer sig, dessutom vet man att det är under en kortare period.

Jag tycker att du först och främst ska se till att förutsättningarna är bra, dvs att du har verktyg att använda dig av under sämre dagar och en medicinering som fungerar för dig. Jag har gått många år i terapi och vet att det hade varit mycket svårare om jag bar runt på en ryggsäck av obearbetade händelser in i utbildningen.
Jag tycker att du absolut ska söka, utvärdera sen innan skolan börjar om måendet är tillräckligt stabilt för att tacka ja. Sedan är det inte hela världen om man väljer att hoppa av och fortsätta läsa senare - hälsan måste alltid gå först - men jag förstår besvikelsen och sorgen över att vara den som "inte klarar av". Jag är säker på att du kommer att fixa det när ditt mående är stabilt och om du har en medicinering/terapi som känns trygg!

Vad gäller extra hjälp via skolan har jag tyvärr inte många svar då jag alltid vänt mig till psykiatrin när det varit något. Jag vet dock att många tycker bra om kuratorn på min skola och att han varit till bra hjälp.

lördag 23 mars 2019

Dag 52

Ytterligare en bättre dag rent energimässigt trots att jag är fortsatt förkyld. Har orkat spela spel med Jolle och Oliver med en del febersvettningar efteråt men det var det värt. Har fått tillbaka en gnutta av mitt liv de senaste dagarna, dvs att jag kan vara mer närvarande och är mer klar rent mentalt.
Nytillkomna symtom idag är dock ett utslag (typ nässelutslag) på höger ben och nu på kvällen ett avdomnat vänsterben med något nedsatt känsel. Strax innan högg det till som om jag sträckt låret så jag fick halta mig fram ett tag. Förmodligen är det ingenting och det kommer nog gå över och sätta sig på något annat ställe om en dag eller två. Ingenting förvånar mig längre, smärtan och symtomen lever rövare och springer runt lite var de vill på mig.

Dagens temp (mun):
12:15 (uppstigning) - 37,6
17:30 - 37,8
22:00 - 38,0

fredag 22 mars 2019

Dag 51

Kort sagt: värre i förkylningen, något bättre i temp och långt ifrån värsta dagen. Har orkat skjutsa mamma och pappa till bussen, skära upp fyra kycklingfiléer i bitar, sminka mamma (vilket resulterade i att jag blev dyngsvettig men kul ändå att göra något "vettigt") och köra Jesse till Ica och hem.

Dagens temp:
11:30 (uppstigning) - 37,5
13:00 - 37,6
16:15 - 38,0
20:30 - 37,6

Alva (systerdotter) har blivit sjuk så Jonna har snott mamma och pappas örontermometer. Därför är sista tempen något oklar då den är tagen i munnen och är därav inte lika pålitlig. Men bättre än igår trots allt.

Jag längtar till den dagen...

... då huvudvärken inte jagar ikapp mig så fort jag vaknat. Då jag inte behöver vila efter att ha skurit upp fyra kycklingfiléer. Då jag kan gå ut och njuta av frisk luft utan att obehagligt vänta på att kroppen ska signalera att den vill ge upp. Då jag kan köra bil till en annan stad. Då jag slipper justera ljusstyrkan på telefonen flera gånger om dagen. Då jag kan gå i samma takt som andra i en mataffär utan att bli andfådd och utmattad.

Jag längtar till den dagen då jag börjar hata att ha solglasögon igen för att det är så obekvämt och för att dom är i vägen. Då jag kan gå tillbaka till att älska solljus och hata mörker. Då jag kan gå ut och äta på restaurang. Då jag kan gå på stan och shoppa för nöjes skull och inte för att det är ett nödvändigt ont. Då jag kan boka in något och veta att jag kommer kunna komma. Då jag kan börja känna genuin glädje för andras resplaner utan att känna att jag går sönder för att det är omöjligt för mig själv. En ful känsla men sanningen är ful ibland.

Men jag är ändå tacksam. Mer tacksam än vad jag någonsin varit för så små saker. Att skära i fyra kycklingfiléer utan att somna av utmattning efteråt är tacksamt. Alla dagar jag inte behöver sova bort är tacksamma. Likaså de få gånger jag kan ta av mig solglasögonen i några minuter, att jag kan se flera avsnitt i rad av vissa tv-program, att jag kan skriva detta inlägg utan att hela mitt energikonto dräneras. Jag är till och med tacksam över luft. Frisk luft, även om det är sällan jag kan eller orkar att njuta av den för att det är för ljust ute och för att det inte finns liggplatser.

I all misär finns en längtan och en tacksamhet för det lilla. Jag har levt så blind innan detta för allt jag haft och kunnat. En kropp som fungerar är en gåva. När/om jag blir frisk kommer jag att värdera livet på ett helt annorlunda sätt. Och vem vet, då kanske jag till och med är tacksam för den här erfarenheten. Eller det är jag rätt säker på att jag skulle vara, även om det i detta nu tar emot att erkänna det.

torsdag 21 mars 2019

Dag 50

Femtionde dagen sjuk idag. Vaknade för första gången på nästan ett år förkyld. Jag antar att det är därför tempen för första gången visar över 38 grader. På ett sätt blir jag glad, det betyder ju att kroppen kämpar emot, och förhoppningsvis kan den fightas lite extra även mot helvetetssjukdomen (kommer kalla den så hädan efter då jag fortfarande inte vet vad den är för nåt) också och inte bara förkylningen.

Trots ännu mer förhöjd temp och förkylning så är det långt ifrån en av de värsta dagarna så det är jag iallafall tacksam över.

Dagens temp:
10:30 (direkt efter uppstigning) - 37,1
11:30 - 37,8
16:30 - 38,4
18:00 - 37,8
21:10 - 38,1

Hej igen

Det blir längre och längre tid mellan inläggen. Även om jag vissa dagar har tänkt på bloggen så har jag dragit mig för att skriva då saker och ting rivs upp och det slutar med att jag är mer ledsen efteråt än jag var innan. Jag har valt att leva i nån slags förnekelse, försökt att inte tänka på allt jag inte klarar av. Allt för att hålla modet uppe och inte gå sönder.

Dagarna pendlar fortfarande grovt. Vissa dagar orkar jag ingenting annat än att ligga i sängen, andra går lite bättre. Igår klarade jag av att göra en hel disk, helt utan att däcka efteråt, samt att åka till Willys och köpa olivolja och hämta ut en febertermometer jag beställt. Sträckan till Willys är lugn, man kör sakta halva biten vilket gör att jag orkar hålla mer uppmärksamhet på vägen och allt som händer runt omkring. Det värsta är att gå i matvarubutiker på eftermiddagen när det är proppat med folk. Jag blir dels oerhört trött över den enorma mängd produkter som skriker åt mig från alla håll och kanter och dels över människorna. Det blir för mycket. Jag försökte vara alert för Daniels skull i förrgår och följa med till Ica Maxi men det slutade med att han ständigt fick vänta in mig för att jag gick så sakta. Benen skakade och jag insåg att jag förmodligen såg förståndshandikappad ut som stapplade runt i snigelfart med solglasögonen på. Eller som en gammal tant som glömt sin rullator nånstans.

Idag ska pappa hämta mig och ta med mig till Mockfjärd för en vecka. Bosse har varit hos veterinären och mår inte särskilt bra så jag känner extra mycket att jag vill vara hos honom så kan vi vara ynkliga tillsammans.

I och med att jag nu har en termometer både i Falun och i Mockfjärd nu så tänkte jag börja dokumentera hur febern ser ut varje dag. Ifall att det på något sätt skulle hjälpa läkarna men hoppet för det är litet.

Gårdagens temp:
17:00 - 37,6
21:00 - 37,9

Dagens temp hittills:
10:20 (strax efter uppstigning) - 37,1
11:30 - 37,8

söndag 17 mars 2019

How my brain works

Var hem till Mockfjärd över en natt i fredags. Min hjärna är verkligen inte frisk, jag kan gå in i ett rum och sen stå där som ett fån i en halv minut innan jag kommer på vad jag skulle dit att göra.
Skulle komma ihåg att ta med mina bil- och hemnycklar som jag glömde i måndags innan jag skulle hem till Falun igen, fick jag med mig dom tror ni? Nej. Glömde också min linsvätska, mina ögondroppar och glasögon.

På vägen hem till Falun insåg jag att jag glömt mina solglasögon så jag köpte nya när jag och Daniel stannade till på Ica Maxi. På kvällen hittade jag dom "bortglömda" i min väska som jag tydligen visst hade kommit ihåg att packa ner.

Detta meddelande fick jag av mamma precis:


Och förutom detta så glömmer jag ord när jag skriver ibland, eller märker inte att autocorrect skriver helt fel. Detta är så olikt mig att det är läskigt. Alla som känner mig vet att jag är lite av en språkpolis och att det här är extremt ovanligt för att vara mig.


Vad det ska stå: "Okej, då lär dom komma snart tycker man."

Det här är sjukt läskigt och jag blir så klart rädd att min hjärna inte kommer att läka helt. Risken är liten men den blir större och större ju längre jag är sjuk. Jag är glömsk som jag är så mer glömska är det sista jag behöver. Men nu vet ni att jag inte är full om jag skriver lite galet ibland.

torsdag 14 mars 2019

Jag samlar på frågetecken

Är hemma i Falun sedan i måndags. Hade läkartid på vårdcentralen igår och det uppstår återigen bara mer frågetecken. Rent kliniskt är jag frisk, förutom att jag har låg feber, och i och med det verkar allt stå still. Läkaren jag träffade igår menade på att jag kunde ha kronisk spänningshuvudvärk och att jag har blivit överspänd i rygg och nacke pga inre stress. Jag kunde delvis köpa det, delvis inte. Jag fick gå iväg till lab och ta prover och temp, läkaren sa att det med högsta sannolikhet skulle visa normalt där också. Hade jag feber fick hon dock lov att ringa infektionsmottagningen och rådfråga hur vi ska gå vidare.

Fick ett samtal på eftermiddagen av läkaren. Mina prover var normala men tempen låg på 37,6 trots att jag hade två Alvedon i kroppen. Eftersom jag hade visat positivt på Borrelia-antikroppar i ett prov av fyra från ryggmärgsvätskan i slutet på februari så hade hon och infektion kommit fram till att vi ska ta nya borreliaprover i slutet på april. Borreliabakterien är lurig och det kan ta lång tid innan antikroppar börjar synas. Så i slutet av april, först då kan vi helt utesluta borrelia om det skulle vara det. Kollar man på mina symtom så stämmer allt in: huvudvärk, illamående, lätt feber (upp till 38 grader), koncentrationssvårigheter osv. Det som är är att jag inte har något minne alls av att ha blivit fästingbiten men det är tydligen knappt 50% som minns det och från bettet så kan det ta flera månader innan det sätter sig på centrala nervsystemet.

Det återstår alltså bara mer väntan. I och med att jag ätit smärtstillande i över en månad så tyckte läkaren också att jag skulle ta ett uppehåll på två veckor så att jag inte drabbas av läkemedelsutlöst huvudvärk. Tog smärtstillande senast igår morse och eftermiddagen var ett rent helvete. Inatt har jag iallafall sovit gott och huvudvärken har varit relativt lugn. Den börjar dock smyga sig tillbaka nu när jag har varit vaken en stund, precis som vanligt.

Har en tid bokad på Ryggakuten i eftermiddag. Ska ringa in och rådfråga om de tycker att jag ska gå på den eller inte. Vet inte om det är så bra att massera ut knutor när man har låg feber och massa andra konstiga symtom. Vill inte riskera att det blir värre eller sprider sig på något sätt men samtidigt så finns det ju en chans att det hjälper.

söndag 10 mars 2019

En sovdag med Mello

Det har varit en riktig sovdag idag (lördag). Halvsov från 02:00 till 06:00 då jag vaknade en stund men somnade om rätt snabbt igen. Nästa gång jag gick upp var klockan 15:15, jag åt "frukost" och somnade en timme efteråt igen. Klockan 19:00 väcktes jag av att det var mat och efter det har jag lyckats hålla mig uppe under Mellokvällen och senare också under två avsnitt av Vår tid är nu (väldigt bra faktiskt).


Mello i år var spännande men det stod klart rätt tidigt att John Lundvik skulle ta hem det. Jag gillar honom verkligen som person men låten var långt ifrån en favorit för mig faktiskt. Min nummer 1 var Bishara och som nummer 2 hade jag Jon-Henrik och Mohombi. Lyckades iallafall tippa tre rätt i Melloappen vilket innebär att jag tippat ett rätt mer varje år. Alltid något, hehe. Vilka hejade ni på?

Får se om man lyckas sova något inatt eller inte. Är som sagt mitt piggaste jag på nätterna nu för tiden. Orkar inte lägga energi på att hålla dygnsrytmen i takt just nu när jag är sjuk. Behöver kroppen vila, oavsett vilken tid det är på dygnet, så ska den få göra det.

fredag 8 mars 2019

Lycka och besvikelse

Jag har märkt av en ganska sjuk grej och det är att jag mår som bäst och är som piggast efter att ha tagit min insomningstablett. Äter tillfälligt narkotikaklassad sömnmedicin och har gjort i några veckor. Jag är en beroendemänniska och gillar det inte alls egentligen men det är fruktansvärt skönt att känna sig någorlunda pigg då och då, även om det innebär många sömnlösa nätter och dagar som spenderas sovandes. Nästan så att jag ska börja ta min insomningstablett på morgonen istället, haha.

Eftersom jag varit vaken och rätt pigg hela natten så gjorde jag mitt första försök att gå ut med Bosse tidigt imorse. Jag log som ett fån och njöt de första femtio metrarna, sen började kroppen säga ifrån. Yrsel, gång i snigelfart och bortdomnade läppar. Det var också fruktansvärt jobbigt med alla intryck, att se sig om efter bilar efter vägarna osv. Ett tag trodde jag att benen skulle ge vika och att jag skulle få lov att ringa Jolle och be henne komma och hjälpa mig hem. Försökte djupandas, gå sakta och till slut tog jag mig hem. Väl hemma vilade jag lite och behövde inte sova för att återhämta mig. Det är en liten vinst iallafall.

Det som är så frustrerande med detta är att jag för en stund kan känna en sån innerlig lycka men att den alltid så abrupt tas ifrån mig. Jag blir så fruktansvärt besviken och ledsen. Jag har försökt tänka om gällande det efter idag. Tänker att jag ska försöka fokusera på glädjen och vara tacksam för den, hur kort tid den än varar. Det är svårt men jag måste göra så för att inte gå sönder av besvikelse.


Nu är det dags att ta insomningstabletten igen. Vi får se om jag lyckas somna innan morgonen eller inte.