Sofia Vähäjylkkä

fredag 3 januari 2020

Hejdå 10-talet

Jag har varit noll pepp på ett nytt år i och med att jag fortfarande är väldigt sjuk. När jag såg andra personer recensera hela decenniet blev jag däremot mer hoppfull, mycket för att det i princip är omöjligt att de kommande tio åren blir lika fruktansvärda. Det här - skrivandet - är mitt sätt att ge 10-talet ett avslut. Här kommer en lista på negativa och positiva händelser från det senaste decenniet. Jag avråder dock personer som i detta nu mår dåligt från att läsa detta inlägg.




NEGATIVT

- 2010 var jag inne i min första och väldigt långdragna depression. Jag hade sedan åttonde klass utvecklat ett självskadebeteende som jag lyckades gömma mycket väl och i många år innan det framdagades. Varför jag hamnade i detta vet jag inte än idag.

- 2011 blev jag våldtagen av en kille jag träffat då och då i två månaders tid. Han avbröt vårat "dejtande" men kände ändå under en festkväll att han hade rätt att ha sex med mig mot min vilja.

- En månad efter våldtäkten började ätstörningarna ta greppet om mig. Det var också så länge det tog innan min hjärna förstod vad jag faktiskt varit med om. Ätstörningen utvecklades till anorexi med bulimiska inslag. Jag kräktes så mycket att jag än idag kan minnas vilken rätt som är allra äckligast att kräkas upp. Jag gick ner runt 15-20kg och hamnade en sväng på akuten då jag hade så låg puls att det kunde påverka mina organ.

- Jag fick veta av en gemensam vän att min bästa kompis legat med killen som våldtog mig. Det hade varit hon och jag i vått och torrt i så många år och hon var den sista jag trodde skulle svika mig på det sättet. Jag avbröt kontakten med henne och hon har än idag inte hört av sig en enda gång, aldrig bett om ursäkt. Helt knäpptyst har det varit. Hon är den enda jag vet som öppet har misstrott mig, trots att hon var med den kvällen när det hände och som tröstade mig när jag låste in mig på toaletten och grät. Hon var min bästa men värsta vän.

- Jag gick igenom en jobbig process med polisförhör och mådde fruktansvärt dåligt till den dagen jag fick hem ett brev om att utredningen var nedlagd i brist på bevis.

- I december 2011 hade anorexin och depressionen gått så långt att jag var en fara för mig själv och mitt eget liv. Jag blev inlåst på psyket i lite mer än tre månader. I mars 2012 fick jag komma hem permanent igen. Det var en jobbig men behövlig tid. Det, och min fantastiska kurator på BUP, var det som räddade mig.

- 2014 fick jag för mig att sluta med en av mina mediciner då jag ansåg att jag inte behövde den längre. I två månader mådde jag bra innan jag föll ner i det bottenlösa hålet igen. Jag drabbades av panikångestattacker som ökade i intensitet och omfattning de sista månaderna på året. I slutet på året hade jag dem dagligen och det började även att ske på offentliga platser. Med panikångestattackerna följde också torgskräck och social fobi med på köpet. Jag fick träna på att våga gå in på Ica och andra offentliga platser.

- I januari 2015 berättade jag för pappa om att jag hade självmordstankar igen och att jag haft det de senaste veckorna. Jag kunde visualisera mig hur jag skulle göra och hur skönt det vore att somna in för gott. Denna gång blev jag inbodd på en av Säters psykavdelningar i två veckor. Vårdcentralen hade nekat mig att få tillbaka den medicin jag så dumdristigt slutat med, men samma kväll som jag fick tillbaka den på psyket så upphörde panikångestattackerna direkt. Det var som ren magi. På utskrivningsdagen fick jag diagnosen "bipolär sjukdom" via min psykiater i Gagnef.

- Tidig vår 2015 stämde jag träff med en patient jag träffat i Säter och som jag blivit vän med. Kvällen slutade helt tvärtemot vad jag väntat mig. Hon hetsade mig att dricka på ett sätt som var obehagligt. Det framkom även att hon var bisexuell och ju längre kvällen gick förstod jag att det inte var vänskap hon var ute efter. Hon begick sexuella ofredanden på mig och vägrade lämna mig ensam, vare sig jag skulle ut och röka, försöka söka hjälp med min telefon eller gå på toaletten. Samtidigt som hela min kropp skrek att jag skulle dra därifrån så sa samvetet emot - jag visste att hon förmodligen skulle försöka ta livet av sig om jag lämnade henne ensam och det skulle jag aldrig orka leva med. Jag fick till slut kontakt med både en vän och tjejens mamma och kunde äntligen lämna lägenheten. Jag lämnade i chock, förnedring och med en bula i bakhuvudet.

- I april 2015 hade jag fått tillbaka min PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) efter kvällen hos tjejen jag berättar om ovan. Under en fylla gjorde jag mitt första självmordsförsök när jag kommit hem från en fest och alla i huset sov. Jag svalde en näve tabletter och skar mig i halsen med ett rakblad. Jag gick och la mig för att aldrig vakna igen - men det gjorde jag tyvärr (som det kändes då). Det blev ett besök på akuten där det konstaterades att jag intoxikerat/var lindrigt förgiftad av tabletterna jag svalt kvällen innan. Efter att jag varit på akuten slussades jag vidare till akutpsyk i Säter. Jag ljög för överläkaren jag träffade och sa att "jag bara ville sova" när jag egentligen tagit tabletterna i syfte för att dö. Hon köpte min förklaring, höjde dosen på min medicin och uppmanade mig att anmäla ofredandet (efter att hon med dåligt skådespel hade försökt få mig att ge henne namnet på tjejen som ofredat mig av ren nyfikenhet då det var en av hennes gamla patienter - det var mer intressant än min hälsa att få veta lite skvaller). Jag mådde fruktansvärt dåligt av förgiftningen, kunde knappt gå och jag lovade mig själv då att aldrig aldrig göra om det.

- I november 2015 blev det rättegång. Min advokat hade varit okontaktbar i ett halvår och vi träffades först på rättegångsdagen. Det var fruktansvärt att sitta och berätta om händelsen inför så många främlingar och att samtidigt bli filmad och ifrågasatt av hennes försvarsadvokat. Men jobbigast var det så klart att se henne igen och att få lov att mötas i trapporna och korridorerna under pausen.
Min advokat lugnade mig och familjen med att han var ganska säker på att hon skulle bli fälld och vi litade på honom och fann lite trygghet i det.
Så blev det dock aldrig. Några veckors hopp raserades när brevet från domstolen kom där det stod att hon gick fri.

- Hösten 2016 gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän efter tre år ihop. Jag hade hoppats in i det sista att vi skulle fixa det, men innerst inne visste jag nog att vi borde ha avslutat mycket tidigare än så. Jag hade både blivit sviken och själv svikit. Vi hade gjort varandra för illa för att det skulle gå att reparera.

- 2018 blev jag dumpad efter 10 månaders förhållande. För mig kom det som en blixt från klar himmel så jag mådde extra dåligt eftersom jag inte sett minsta lilla tecken på att något vore fel (som tur är så var det ett hastigt beslut som han ångrade och efter en vecka isär blev det vi igen och har varit sedan dess).

- 2019, sista januari blev jag plötsligt väldigt väldigt sjuk fysiskt. Jag motarbetade sjukan så gott jag kunde och gick till skolan ändå veckan därpå, tänkte att det var något som skulle gå över av sig självt. Det var det inte. Två månader därefter var jag sängliggandes 90% av dygnet i ett kolsvart rum och hade feber 3,5 månad i sträck. Bara att duscha eller att gå upp för att äta krävde många timmars sömn och återhämtning efteråt och jag var säker på att jag var döende men att varken vården eller omgivningen såg det. Hela jag slutade att fungera och för första gången kom jag i kontakt med dödsångest, att vilja leva men inte få det när det tidigare alltid varit tvärtom.
Mitt år har i princip endast bestått av läkarbesök, hopplöshet, vädjan och hjälplöshet. Vi har uteslutit hjärnhinneinflammation som vi till en början trodde var orsaken, därefter borrelia och SLE. Reumatologen kunde inte hitta några synbara tecken på reumatism men däremot levde vissa värden loppan vilket gjorde att jag remitterades till mag- och tarm. Jag har fått genomföra en rektoskopi, åka till Stockholm för en koloskopi, tagit så många prover att mina armar varit så sönderstuckna att det till slut blev svårt att få ur något blod alls, samt att jag besökt akuten 5 gånger under ett och samma år.
Resultatet av sjukan har blivit att jag abrupt fick lov att hoppa av skolan, något jag sörjde länge. Jag tvingades också att flytta hem till mina föräldrar igen och i november fick jag avslag på sjukpenningen och lever nu på 0kr i inkomst.
Jag har fortfarande inget hundraprocentigt svar på vad jag drabbats av men allting pekar på att jag helt enkelt gått in i väggen, 26 år gammal och med endast ett år kvar av mina studier. 2020 kommer endast att handla om en sak - att ta professionell hjälp för utmattningssyndrom och att sakta ta mig tillbaka igen.

__________

POSITIVT

+ 22 juli 2011, samma dag och minuter som det skördades massor av liv på Utöya i Norge, var jag, pappa och Jolle på väg till Insjön för att hämta det som skulle bli min allra bästa vän och sista livsgnista - en shihtzuvalp. Vi var alla i chock över i vilken misär han levde i, vår älskade Bosse. Hemmet såg halvt förfallet ut och det luktade hundkiss i hela huset. Även om han luktade fruktansvärt på vägen hem så kunde jag inte låta bli att krama om och gosa med honom. Det som låg i min famn var det som i slutet på året gjorde att jag aldrig försökte att ta mitt liv - jag kunde inte lämna honom hur trasig jag än var. Jag är än idag säker på att han räddade mitt liv den gången. Han är värd allt för mig.
Flera år efteråt fick jag veta varför vi egentligen skaffade honom, varför just jag fick skriva under mitt namn som ägare på papperna. Mina älskade föräldrar gjorde det för mig, för min hälsa, för mitt liv. När jag fick veta det grät jag och jag gråter i skrivande stund igen över det. Det är det finaste mina föräldrar någonsin gjort för mig, särskilt mamma som var livrädd för i princip alla djur. Hon var rädd för en liten valp stor nog att tassa rakt in i en tom chipspåse för att sen inte ta sig ut igen. Idag är det som natt och dag och mamma och Bosse är extremt tajta. Hunden som absolut inte skulle få ligga i varken soffan eller i hennes säng gör det nu utan minsta ifrågasättande.

+ Hösten 2012 började jag att plugga upp mina dåliga betyg från gymnasiet. Medan mina klasskamrater åkte på studentkryssningar och partajade sig mot studenten så låg jag inne pä sjukhus. Depressionen hade gjort att jag gick ut med urusla betyg.
Jag har alltid varit duktig i skolan och älskat att plugga men gymnasiebetygen fick mig att känna mig extremt korkad och ointelligent. Mina IG:n förvandlades sakta men säkert när jag började på Komvux och jag fick högsta betyg i nästan alla ämnen jag läste upp. Efter att det var gjort påbörjade jag en undersköterskeutbildning, även den på världens bästa Komvux som då låg här i Mockfjärd, och fick väldigt bra betyg även där.

+ 2013 var mitt bästa år. Sommaren var fantastisk, jag festade som en tok, åkte till Höljes på rallycross-EM (absolut inte för att kolla på bilar kan jag säga haha) och festade tre dagar i rad och sov i både tält och i en skåpbil där jag och min kompis slängt in några madrasser. Trots att jag glömt alla mina kläder hemma och endast fick med mig en flaska ketchup så var det bland det roligaste jag gjort.

+ Efter Classic Car Week och Höljes gick jag för första gången in i ett förhållande. Trots att det slutade med att vi gjorde slut tre år efter så är jag tacksam för de första åren som var riktigt fina.

+ 2014 fick jag timvikariat på daglig verksamhet för personer med intellektuella funktionsnedsättningar efter att ha haft några veckors praktik där. Jag trivdes som fisken i vattnet och kom i princip alltid hem med mer energi än när jag gick till jobbet. Det var ren och skär glädje att umgås med alla fantastiska brukare.

+ Sommaren 2015 kunde jag äntligen titulera mig som undersköterska. Jag hade fått förmånen att välja två inriktningar så jag läste både specialpedagogik (vilket är meriterande inom LSS) och psykiatri. Jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Jag fortsatte också att jobba inom daglig verksamhet, från att ha ett ställe att jobba på så blev jag inlärd på ytterligare två andra dagliga verksamheter och även på ett av gruppboendena. Samtliga innebar att jag träffade samma gäng brukare fast i olika sammanhang.

+ 2016 kom jag in på socionomprogrammet i Falun. Jag kände mig bekväm inom LSS men ville fördjupa mig inom psykiatri för att i framtiden kunna jobba som kurator och hjälpa tonåringar/unga vuxna som drabbats av psykisk ohälsa. Med min erfarenhet av att själv ha "varit där" så tyckte min fantastiska lärare på Komvux att det var rätt väg att gå. Många i min omgivning var skeptiska och menade på att det skulle bli för jobbigt för mig med mitt bagage men min lärare hade övertygat mig om att det var just inom det området jag behövdes.
Jag började plugga och jobbade kvar inom LSS vid sidan av. Jag tog också på mig att bli kontaktperson åt en av de brukare jag lärt känna genom åren.

+ 31 mars 2017 blev jag och Daniel ett par. Utöver min ena bror är han den mest intelligenta person jag någonsin träffat. På många sätt är vi som natt och dag, han är extremt logiskt lagd medan jag är känslomänniska ut i fingerspetsarna, men det gör att vi kompletterar varandra extremt bra. Det har också lett till att vi fått bättre förståelse för människor och dess olikheter överlag, en vinst för oss båda inom socionomyrket. Jag kan heller inte tacka Daniel nog för hur han ställt upp för mig under 2019 när jag på många plan varit oförmögen att ta hand om mig själv. Han har lagt enorm tid och energi på mig och gjort allt i sin makt för att stötta mig genom vårdkontakt efter vårdkontakt, skjutsat mig när jag inte kunnat köra bil, spenderat många timmar vid min sida på akuten, lagat mat åt mig, städat och skött allt i lägenheten som jag inte orkat med. Han påminner mig ofta om att jag är stark med tanke på vilket helvete jag gått och går igenom. Jag tror honom inte alltid men jag är ändå så sjukt tacksam för att han aldrig slutar påminna mig om det.

+ 31 januari 2018 gjorde jag mitt första pass på Falu Lasaretts psykavdelning och jobbade både somrar och parallellt med skolan (betydligt mindre 2019 dock då jag blev sjuk). Fördomarna från omgivningen att det skulle bli för tungt för mig motbevisades och jag kände att jag verkligen gjorde nytta där. Till motsats mot vad folk trott så fick patienternas ohälsa mig att helt glömma bort mina egna bekymmer och fokusera på dem. Värmen man får när svårt psykiskt sjuka patienter berättar att just jag är meningsfull för dem och deras vård är svårslagen.

+ 2019 hörde mitt ex av sig och först då kunde jag känna att allt infekterat sedan tidigare försvann helt. Idag är vi båda i nya förhållanden och jag är genuint glad för hans skull. Det är en häftig känsla och oerhört befriande att känna att vi inte längre har något otalt med varandra.

+ I övrigt har hela min familj kommit varandra otroligt mycket närmare de senaste 10 åren. Från att ha en ganska ytlig relation så har min psykiska ohälsa gjort att vi svetsats samman på ett sätt jag tidigare inte ens kunnat föreställa mig. Vi kan idag prata om i princip allt. Jag har också fyra (snart fem) otroligt fina syskonbarn som kommit till världen. ❤

__________

Som jag skrev i början på inlägget så är oddsen för att nästkommande tio år blir lika illa väldigt låga. Tack och lov. Nu går vi in i 2020 och jag ska fortsätta min knackliga väg tillbaka till ett friskt liv. Det kommer att fortsätta komma bakslag men i jämförelse med början på 2019 så är det som natt och dag.

Nu blir det att fortsätta kämpa med blod, svett och tårar. Tack alla som stöttar och stöttar mig i det här. Ni betyder allt.

lördag 12 oktober 2019

Varför bloggen ekat tom + sjukupdate

Längesen jag bloggade nu och det beror på en enda sak - att jag är trött på att vara sjuk. Bloggen har blivit en "sjukplattform" och ibland orkar jag bara inte face-a verkligheten. Det är någon sorts överlevnadsmekanism antar jag. Ibland måste jag ta paus från sjukan på de få sätt som går för att den inte ska ta över helt och trasa sönder mig.

Den senaste tiden, sedan jag blev deprimerad, har varit fruktansvärt tuff. Jag är en person som vanligtvis alltid vill vara alla till lags men jag har helt enkelt fått lov att låtsas att jag inte sett meddelanden och dylikt för jag har inte orkat att svara. Inte orkat kallprata, inte orkat ge sjukan mer utrymme i mitt liv än den redan har och inte heller orkat peppa och hjälpa folk i min närhet som hört av sig om råd och stöd. Kraften har inte funnits där och därför har jag undvikit kontakter och sociala medier ganska länge nu. Jag har känt mig som en genomrutten människa som svarat så kort på dom meddelanden jag fått och som världens sämsta kompis som inte är med och firar en av mina bästa vänner idag. Jag vill så gärna, och jag vill så mycket, men kroppen säger bara nej.

Jag ser varje dag på Instagram hur folk lever loppan, höstmyser, är ute på resor, tränar, plockar svamp, räknar ner dagarna till den examen som jag också var menad att ta. Jag är inte missunnsam men samtidigt får jag emellanåt en stor klump i magen av att se det.

Statusen på det fysiska planet är just nu att vänta in svaret på kalprotektinprovet (ett avföringsprov) jag lämnade in för andra gången för någon vecka sedan. Är provet fortfarande förhöjt kommer man endera göra en gastroskopi, dvs att jag får svälja en slang med en kamera, eller en kapselendoskopi där jag helt enkelt får svälja en kapsel med en kamera i som filmar min kropp inifrån.
Jag hoppas någonstans att provet fortfarande är förhöjt så att hela undersökningsprocessen inte stannar av, för det tror jag att den kommer att göra om ingenting hittas.

På det psykiska planet så har depressionen lättat en aning. Jag gråter inte längre hejdlöst varje dag vilket är väldigt skönt. Mängden mediciner är dock högre än någonsin. Till morgonen tar jag två tabletter Litium, en kapsel Venlafaxin och mitt p-piller. Till kvällen tar jag två tabletter Litium, en tablett Venlafaxin, tre tabletter Nitrazepam och två tabletter Propavan. Jag äter alltså tolv piller per dag för att så småningom förhoppningsvis bli någorlunda stabil.
Utöver dessa tolv piller, varav tre är rena bensodiazepiner, så har jag fått Citodon utskrivet för värk vilket i princip är samma sak som morfin. Det är inga snälla, lugna piller jag tar utan egentligen rena droger.


7 oktober var det meningen att jag skulle börja plugga igen och min läkare på vårdcentralen hade i princip bestämt sig för att det fick vara nog med sjukskrivning nu. Jag har mått fruktansvärt dåligt över det då jag ett tag drabbades av social fobi i samband med depressionen och att då börja i en helt ny klass kändes minst sagt övermäktigt.
Min läkare på psyk förstod min situation betydligt bättre och valde att sjukskriva mig i två månader till att börja med. Så lång sjukskrivning har det aldrig varit på tal om hos vårdcentralen utan där har det varit max ett par veckor åt gången vilket har stressat mig enormt och försämrat min återhämtning. All stress och oro för att klara mig ekonomiskt har varit fruktansvärd.

Igår fick jag ett mejl från CSN där dom gav mig ett avslag på min ansökan om studiemedel. Stressen satte så klart igång igen och jag fick ringa CSN för att höra om varför de resonerat som de gjorde. Jag fick till svar att jag kunde skriva ett personligt brev där jag förklarade min situation så kunde de ompröva beslutet.
Jag satt mig vid datorn och skrev om hur i princip hela mitt år sett ut och bifogade även en hel del läkarintyg.
Nu återstår det att se om CSN beviljar studiemedel eller inte. Gör dom inte det så kommer jag få lov att hoppa av mina studier helt för att kunna få ersättning från Försäkringskassan genom mitt SGI. Annars ligger jag sen här utan en enda krona på fickan att betala hyra, mat och förnödenheter med.

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk brukar folk säga, och det är verkligen så.

Lång story, men där har ni en uppdatering kring läget just nu och varför bloggen ekat tom.

lördag 28 september 2019

Utmattning, depression och social fobi

Sista september har det gått åtta månader sedan jag blev sjuk. Ännu finns det inga klarheter i varför och jag tycker det är piss att man ska leva i ovisshet så länge. Att jag drabbats av utmattningssyndrom är det inga tvivel om, men vad som gjort att jag gått in i väggen är fortfarande ett enda stort frågetecken. Jag själv är rätt övertygad om att det är någon fysisk sjukdom då jag dels inte kan relatera till extrem stress innan jag blev sjuk och dels för att jag fortfarande har feber var och varannan dag vilket inte är ett symtom på utmattningssyndrom.

Nästa vecka får jag äntligen ta dom där antikroppsproverna jag tjatat om ända sen i maj men jag har börjat tappa hoppet på att man någonsin kommer hitta vad det är för fel.

Jag är heltidssjukskriven till och med 6 oktober och 7 oktober är det meningen att jag ska börja plugga igen. Jag som till slut blivit deprimerad och drabbats av social fobi ska alltså börja i en helt ny klass, ta mig till skolan av egen maskin när jag inte ens vågar köra bil, jag som inte ens orkar träffa två av mina bästa vänner eller befinna mig ensam på offentliga platser under en längre tid. Det känns övermäktigt och orealistiskt.
Hur ska min utmattade hjärna klara av att processa så mycket ny information? Hur ska jag med min sociala ångest klara av att presentera mig för en helt ny klass och tvingas ha allas ögon på mig? Kommer jag att våga köra bil till skolan? Kommer jag ens ta mig upp ur sängen på morgonen?

Min läkare verkar ha inställningen att det får vara nog med sjukskrivning nu. Jag ska köpa hem all kurslitteratur och försöka sköta det mesta hemifrån men att tro att det här kommer att fungera i längden är bara dumdristigt. Jag kan bara hoppas att litiumet ger mig en smäll av dundereffekt men att det skulle ske på så kort tid som är kvar är föga troligt.

Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att ha en kropp som inte samarbetar. Jag är trött på att ha en mental och fysisk energibank som står närapå noll.

Till vardags är mina utmaningar att helst ta mig ut minst en gång om dagen. För att följa med Daniel och handla eller för att slänga sopor. Mina utmaningar är att göra något vettigt varje dag, hur litet det än är. Det kan vara att duscha, vattna blommorna, tömma diskmaskinen eller att rengöra handfatet i badrummet. Den nivån är jag på och nu ska jag alltså börja plugga på heltid igen.

torsdag 19 september 2019

Mående, läkarsamtal och Litium

 Livet är inte lätt just nu alltså. Har varit rejält hängig och svag i kroppen i 4-5 dagar nu på ett sätt jag inte är van vid. Febern har som max legat på 38,3 medan jag vissa dagar inte har feber alls men ändå mår lika dåligt. Fryser och svettas om vartannat, är stressad över tanken på att åka buss när jag ska hem till Falun i helgen och är bara trött, trött, trött. Får tvinga mig själv ut under dagarna och jag vet inte om det är kroppen, psyket eller både och som gör det.

Imorgon är det telefontider med både psyk och vårdcentralen som gäller. Jag är trygg med min psykläkare så det är inget jag är orolig för men vårdcentralen är en annan femma. Läkaren där menar på att han måste kunna motivera varför jag skulle bli bättre av att vara sjukskriven vilket jag tycker är helt fel sätt att se det på. Han borde snarare fokusera på att kunna motivera varför jag inte kan plugga/jobba för det är helt omöjligt som det är just nu. Jag får liksom kämpa för att ens ta mig utanför dörren. Har ingen energi alls nu för tiden.

Om vi ska prata om något mer positivt så har jag inte känt av några biverkningar av litiumet ännu. Är inne på dag tre idag men är frustrerad över att tiden sniglar sig fram. Vill bara bli bra NU.
Ska in och ta prover för att mäta litiumhalten i blodet om en vecka och därefter blir det förmodligen ökning till tre eller fyra tabletter istället för två. Psykläkaren tippade på ca 3 veckor innan vi kan se effekt. Det är kort tid då många inte känner effekt på flera månader men i och med att jag har haft snabba svängningar den senaste tiden så skulle det förmodligen bita snabbare. Jag hoppas innerligt att det gör det för tre veckor känns som en hel evighet just nu.


Ska försöka sluta stressa över morgondagens vc-samtal men det är lättare sagt än gjort när ens läkare inte riktigt är på samma linje som en själv. Och så ska jag vila. Om ni bara visste hur trött jag är på det. Vila suger.

måndag 16 september 2019

Meningslöshet

Mitt mående är så sjukt oklart just nu. Är låg men kan samtidigt skratta emellanåt, har problem med förstoppning sedan slutet på juli, är intresserad men samtidigt ointresserad i allt jag gör för att jag lever i ett vakuum vården inte är intresserad av att släppa mig ur. Jag är en ofrivillig hemmasittare.

Ibland hittar jag fina saker på nätet som jag vill köpa men kommer alltid på mig själv med att det inte finns någon mening i det. Vad ska jag med nya kläder till när jag bara sitter hemma? Varför ska en ny vas komma hem till mig när den sen bara ska stå hemma och påminna mig om hur ensam jag är? Varför ska jag blogga när det enda mitt liv handlar om är helvetessjukan? Den har tagit över hela mitt liv och nu börjar den ta över mitt psyke också. Det är kanske orättvist att säga men mitt liv är bara en enda stor meningslöshet som det ser ut just nu. Och att 7 oktober närmar sig, då det är tänkt att jag ska börja skolan igen, gör att det hela känns ännu mer meningslöst. För det kommer inte att gå. Vården ger mig inte chansen. Att kunna tro att jag ska klara av att plugga på heltid, i en helt ny klass, om 21 dagar är bara dumdristigt när jag har varit sjuk i 229 och fortfarande får lov att kämpa med blod, svett och tårar för att ens bli undersökt.

Imorgon börjar jag iallafall med Litium och kanske kan jag börja hitta mer mening i det här bisarra vakuumet jag sitter fast i. Jag både hoppas och hoppas inte det. Ibland är det skönare att stänga av än att känna några känslor alls.

fredag 13 september 2019

Sjukdomar och när de tar paus

Jag gjorde verkligen helt rätt val i att åka till Mockfjärd igår. Känner det extra tydligt nu när jag varit på syrrans 29-årsfirande och fått tänka på annat än att vara sjuk. Jag har skrattat, högt och helhjärtat, och det behövde jag verkligen just nu.

Jag är inte den enda som är sjuk här hemma. Det är förkylningar som går och min yngsta syster har det riktigt tufft då hon har misstänkt endometrios. Hon har kräkts av sin mensvärk, får knappt i sig något och ser bokstavligen ut som ett spöke i ansiktet. Tycker riktigt synd om henne samtidigt som en del av mig känner någon sorts lättnad av att inte vara ensam. Låter så hemskt att säga det men är säker på att ni förstår vad jag menar.

På tal om att andra är sjuka så har jag lagt märke till en del av mig som jag verkligen uppskattar, och det är min förmåga att släppa mitt eget när någon annan mår dåligt. När andra har det riktigt tufft finns det inte plats för mitt eget mående att ta över. Jag får en paus, får vara den "friska" och stöttande ett tag, och det får mig att inse ännu mer att jag verkligen vill jobba med människor. Minsta lilla stöd jag kan ge någon och som gör nån sorts positiv inverkan ger mig så mycket tillbaka. Alla de gånger patienter berömt mig och sagt att det jag gör på jobbet är meningsfullt värmer i mig än idag. Det är det jag brinner för.


Detta är bara två av alla de fina individer jag träffat idag. En Bosse med en strumpa på huvudet och en Alva som är lycklig över att få rida dalahäst. Familjen betyder verkligen allt.

torsdag 12 september 2019

Läget just nu och en usel vård

Ligger vaken halv fyra på morgonen. Gick nog och la mig lite för tidigt igår och sen har jag minskat på sömnmedicinen på eget bevåg. Är ingen bra förebild i den aspekten men var rädd att Mirtazapinet skulle göra mig för dåsig idag för att jag skulle orka komma iväg till Mockfjärd med bussen i lagom tid.

Nu när jag är i en mer depressiv period mår jag dåligt av att vara runt mycket (okända) människor så att ta sig iväg innan de flesta slutat jobb och skola vore det bästa. Utmattningen och depressiviteten gör mig extremt stressad över att planera saker och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det räcker med att jag har ett tidsspann på tre timmar i tvättstugan för att jag ska bli stressad och må dåligt och jag vet inte om jag gör det bättre eller värre för mig själv genom att boka upp mig på tider. Är jag i det läget att jag ska skona mig ifrån det eller bör jag utsätta mig för det? Jag vet inte.

Just nu planerar jag ingenting för jag vet helt enkelt inte om jag klarar av det. Det går bättre att ta dagen som det kommer och göra saker när de faller mig in och när energin finns.
Även om det tar emot och kräver stora ansträngningar så vet jag iallafall att jag inte får isolera mig alltför mycket. Egentligen är det precis vad jag vill men det förvärrar bara mina tankar om att allt är hopplöst och att jag är ensam. Ensam i bipolariteten men ensam framför allt i helvetessjukan.
Jag vet att mina nära och kära vill mitt bästa men ensamheten går ändå inte att bota eftersom ingen riktigt kan förstå hur mycket dom än vill. Det är plågsamt. Och ännu mer plågsamt blir det med en sjukvård som får mig att känna att jag inte blir lyssnad på.

Daniel ska iväg på fjällvandring i helgen och det känns inte tryggt för varken honom eller mig att jag ska vara ensam hemma. Det förgör nog mer än bygger upp.

Som det ser ut just nu på behandlingsfronten så har jag endast telefontider bokade men det är inte förrän nästa vecka. På måndag ska psykläkaren ringa mig (han jobbar bara varannan vecka) och jag hoppas innerligt att vi kan sätta in Litium då så att det depressiva kan börja vända.
På fredagen ringer läkaren på vårdcentralen men jag tror att det på sin höjd kan leda till ytterligare sjukskrivning och inte mer än så. Jag upplever att han redan bestämt sig för vad jag lider av - alltså IBS och utmattning - och jag blir fruktansvärt frustrerad av det eftersom det inte förklarar alla symtom. Febern borde vara bevis nog på att det rör sig om något annat, sen kan jag absolut ha IBS och utmattningssyndrom också, men det är och kan inte vara allt.

Jag känner mig så otroligt ensam och inte lyssnad på av vården och det är hemskt att känna så när man mår dåligt redan som det är. Den 7 oktober är det planerat att jag ska börja skolan men i och med att vården är rent utsagt en skam för det här landet så tror jag faktiskt inte att det kommer att bli så. Jag kommer inte att klara det om jag ska må som jag gör nu och det är enbart vårdens fel om jag får vänta ytterligare ett år på att bli färdigutbildad.

Allt jag vill är att fungera, att plugga, att jobba men jag får ingen hjälp.

tisdag 10 september 2019

I've actually been planted

Det var nog ingen tillfällighet att jag kände mig låg igår. Precis som jag förklarat förut så mår de allra flesta bipolära inte bra av att endast gå på antidepressiva och det stämmer på mig också. Eller ja, man är uppåt, glad och social och sover lite ett tag men till slut så dyker man. Man behöver ha en safezone både uppåt och neråt men det har inte jag just nu eftersom vi har fått lov att avvakta med att sätta in Litium tills att koloskopin var gjord.

Jag äter för tillfället stora mängder sömnmedicin för att jag haft så grava sömnproblem. Jag har inte sovit mer än 2-4 timmar per natt och ändå känt mig pigg och glad. Nu har allting vänt, sömnmedicinen fungerar plötsligt hur bra som helst men jag är låg, känner knappt intresse för någonting och tycker själv att mina ögon ser döda ut. Känner mig helt energilös. Och typiskt nog så jobbar inte min psykläkare den här veckan och telefonkön stängde tjugo minuter innan jag ringde till Psykiatrimottagningen.

Det är det här som är baksidan av sjukdomen. När man är glad, pigg och sover lite vill man inte att någon ska "förstöra" det genom att sätta in medicin som tar en ner på jorden igen. Sen när man väl dyker, vilket man nio av tio gånger gör, så ångrar man sig grovt och får stå sitt kast för att man klamrat sig fast i sin lilla må bra-bubbla. Jag har nog klamrat mig fast extra hårt eftersom jag haft den fysiska sjukan också. Jag har mått dåligt den största delen av året och när jag väl fick må bra en stund ville jag inte att det skulle ta slut. Men det gjorde det. Som alltid.


Jag försöker tvinga mig själv att göra något varje dag trots att jag helst av allt bara vill ligga isolerad i mitt rum och dra täcket över huvudet. Idag har jag duschat och följt med Daniel till Willys och det har krävts ansträngningar för att jag ska orka göra det. Något som iallafall ger mig lite hopp och styrka är bilden ovan för jag vet så väl att den stämmer. Jag kommer inte att må dåligt föralltid. Ur det dåliga växer det alltid fram något bra. Och det kommer det att göra den här gången också även om det känns långt ifrån.

måndag 9 september 2019

Låg

Efter att ha mått (under omständigheterna) ganska bra så börjar nu orken att tryta och jag känner mig låg. Kroppen är snällare än den varit på länge men psyket är ungefär lika grått som vädret. Det är konstigt hur man aldrig lär sig vissa saker. Typ som att det alltid kommer en downperiod efter en uppåtperiod. Har ju haft en del hypomana symtom den senaste tiden men hux flux så börjar sömnmedicinen att funka, jag kan sova och humöret går ner.

Jag har iallafall fått lite gjort idag. Har fått sålt min gamla telefon och en playsuit som Daniel tycker jag passar så bra i men som jag själv inte alls tycker om. Har också varit in till Handelsbanken i stan för att jag råkade trycka i fel kod i telefonen tre gånger när jag skulle fixa Bank-ID till nya telefonen. Blev så matt för jag kom så klart på koden när jag väl hade tryckt fel tre gånger.

Jag har ringt vårdcentralen två gånger samt reumatologen en gång. Som jag misstänkt så verkar de extremt ovilliga att ta antikroppsprover på mig. Jag hör just nu till vårdcentralen så reumatologen kan inte hjälpa mig över huvud taget och på vårdcentralen är det fullt ös så det är svårt att få tider. På fredag nästa vecka lyckades dom klämma in en telefontid så det kommer inte att hända något gällande utredning av sjukan på ett bra tag nu.

Jag ska försöka göra det klassiska nu, som folk som inte förstår sig på psykisk ohälsa brukar säga - rycka upp mig. Jag har mest velat ligga i sängen och stirra in i väggen eller bara sova idag men det blir inget bra det heller. Får se om detta är en bipolär låg period eller om det bara är sjukan och utmattningen som inte gillar att jag fått en slang uppkörd i röven och att jag åkt bil i x antal timmar i två dagar den senaste tiden.


En bild från en gladare dag på en glad Annie och en busig Doris.

lördag 7 september 2019

En lördag i Kil

Det är lördag och jag och Daniel befinner oss som sagt i Kil. Vi har varit in till Karlstad både igår och idag, igår för att köpa nödvändiga saker och idag lite mer för nöjes skull.

Det har gått över förväntan med precis allting med denna resan - förutom att jag fortfarande inte har ett svar på varför jag är sjuk förstås men vi har åtminstone kunnat stryka fler saker på listan av potentiella sjukdomar. Nu måste de ju ta antikroppsprover och/eller göra en gastroskopi. Finns inget annat än att det är en autoimmun sjukdom jag har. Frågan är bara vilken. Får jag igenom en gastroskopi så kan IBS fastställas gällande magen om den inte skulle visa att jag är glutenintolerant.


Har ätit så himla god mat de här dagarna i Värmland. Igår åt vi sushi på bästa Happy Kitchen (sushi blir sig aldrig likt igen på andra ställen efter att ha ätit där) och alldeles strax blir det oxfilé med kantarellsås och rotsaker. Dör vad gott.