Sofia Vähäjylkkä

söndag 17 mars 2019

How my brain works

Var hem till Mockfjärd över en natt i fredags. Min hjärna är verkligen inte frisk, jag kan gå in i ett rum och sen stå där som ett fån i en halv minut innan jag kommer på vad jag skulle dit att göra.
Skulle komma ihåg att ta med mina bil- och hemnycklar som jag glömde i måndags innan jag skulle hem till Falun igen, fick jag med mig dom tror ni? Nej. Glömde också min linsvätska, mina ögondroppar och glasögon.

På vägen hem till Falun insåg jag att jag glömt mina solglasögon så jag köpte nya när jag och Daniel stannade till på Ica Maxi. På kvällen hittade jag dom "bortglömda" i min väska som jag tydligen visst hade kommit ihåg att packa ner.

Detta meddelande fick jag av mamma precis:


Och förutom detta så glömmer jag ord när jag skriver ibland, eller märker inte att autocorrect skriver helt fel. Detta är så olikt mig att det är läskigt. Alla som känner mig vet att jag är lite av en språkpolis och att det här är extremt ovanligt för att vara mig.


Vad det ska stå: "Okej, då lär dom komma snart tycker man."

Det här är sjukt läskigt och jag blir så klart rädd att min hjärna inte kommer att läka helt. Risken är liten men den blir större och större ju längre jag är sjuk. Jag är glömsk som jag är så mer glömska är det sista jag behöver. Men nu vet ni att jag inte är full om jag skriver lite galet ibland.

torsdag 14 mars 2019

Jag samlar på frågetecken

Är hemma i Falun sedan i måndags. Hade läkartid på vårdcentralen igår och det uppstår återigen bara mer frågetecken. Rent kliniskt är jag frisk, förutom att jag har låg feber, och i och med det verkar allt stå still. Läkaren jag träffade igår menade på att jag kunde ha kronisk spänningshuvudvärk och att jag har blivit överspänd i rygg och nacke pga inre stress. Jag kunde delvis köpa det, delvis inte. Jag fick gå iväg till lab och ta prover och temp, läkaren sa att det med högsta sannolikhet skulle visa normalt där också. Hade jag feber fick hon dock lov att ringa infektionsmottagningen och rådfråga hur vi ska gå vidare.

Fick ett samtal på eftermiddagen av läkaren. Mina prover var normala men tempen låg på 37,6 trots att jag hade två Alvedon i kroppen. Eftersom jag hade visat positivt på Borrelia-antikroppar i ett prov av fyra från ryggmärgsvätskan i slutet på februari så hade hon och infektion kommit fram till att vi ska ta nya borreliaprover i slutet på april. Borreliabakterien är lurig och det kan ta lång tid innan antikroppar börjar synas. Så i slutet av april, först då kan vi helt utesluta borrelia om det skulle vara det. Kollar man på mina symtom så stämmer allt in: huvudvärk, illamående, lätt feber (upp till 38 grader), koncentrationssvårigheter osv. Det som är är att jag inte har något minne alls av att ha blivit fästingbiten men det är tydligen knappt 50% som minns det och från bettet så kan det ta flera månader innan det sätter sig på centrala nervsystemet.

Det återstår alltså bara mer väntan. I och med att jag ätit smärtstillande i över en månad så tyckte läkaren också att jag skulle ta ett uppehåll på två veckor så att jag inte drabbas av läkemedelsutlöst huvudvärk. Tog smärtstillande senast igår morse och eftermiddagen var ett rent helvete. Inatt har jag iallafall sovit gott och huvudvärken har varit relativt lugn. Den börjar dock smyga sig tillbaka nu när jag har varit vaken en stund, precis som vanligt.

Har en tid bokad på Ryggakuten i eftermiddag. Ska ringa in och rådfråga om de tycker att jag ska gå på den eller inte. Vet inte om det är så bra att massera ut knutor när man har låg feber och massa andra konstiga symtom. Vill inte riskera att det blir värre eller sprider sig på något sätt men samtidigt så finns det ju en chans att det hjälper.

söndag 10 mars 2019

En sovdag med Mello

Det har varit en riktig sovdag idag (lördag). Halvsov från 02:00 till 06:00 då jag vaknade en stund men somnade om rätt snabbt igen. Nästa gång jag gick upp var klockan 15:15, jag åt "frukost" och somnade en timme efteråt igen. Klockan 19:00 väcktes jag av att det var mat och efter det har jag lyckats hålla mig uppe under Mellokvällen och senare också under två avsnitt av Vår tid är nu (väldigt bra faktiskt).


Mello i år var spännande men det stod klart rätt tidigt att John Lundvik skulle ta hem det. Jag gillar honom verkligen som person men låten var långt ifrån en favorit för mig faktiskt. Min nummer 1 var Bishara och som nummer 2 hade jag Jon-Henrik och Mohombi. Lyckades iallafall tippa tre rätt i Melloappen vilket innebär att jag tippat ett rätt mer varje år. Alltid något, hehe. Vilka hejade ni på?

Får se om man lyckas sova något inatt eller inte. Är som sagt mitt piggaste jag på nätterna nu för tiden. Orkar inte lägga energi på att hålla dygnsrytmen i takt just nu när jag är sjuk. Behöver kroppen vila, oavsett vilken tid det är på dygnet, så ska den få göra det.

fredag 8 mars 2019

Lycka och besvikelse

Jag har märkt av en ganska sjuk grej och det är att jag mår som bäst och är som piggast efter att ha tagit min insomningstablett. Äter tillfälligt narkotikaklassad sömnmedicin och har gjort i några veckor. Jag är en beroendemänniska och gillar det inte alls egentligen men det är fruktansvärt skönt att känna sig någorlunda pigg då och då, även om det innebär många sömnlösa nätter och dagar som spenderas sovandes. Nästan så att jag ska börja ta min insomningstablett på morgonen istället, haha.

Eftersom jag varit vaken och rätt pigg hela natten så gjorde jag mitt första försök att gå ut med Bosse tidigt imorse. Jag log som ett fån och njöt de första femtio metrarna, sen började kroppen säga ifrån. Yrsel, gång i snigelfart och bortdomnade läppar. Det var också fruktansvärt jobbigt med alla intryck, att se sig om efter bilar efter vägarna osv. Ett tag trodde jag att benen skulle ge vika och att jag skulle få lov att ringa Jolle och be henne komma och hjälpa mig hem. Försökte djupandas, gå sakta och till slut tog jag mig hem. Väl hemma vilade jag lite och behövde inte sova för att återhämta mig. Det är en liten vinst iallafall.

Det som är så frustrerande med detta är att jag för en stund kan känna en sån innerlig lycka men att den alltid så abrupt tas ifrån mig. Jag blir så fruktansvärt besviken och ledsen. Jag har försökt tänka om gällande det efter idag. Tänker att jag ska försöka fokusera på glädjen och vara tacksam för den, hur kort tid den än varar. Det är svårt men jag måste göra så för att inte gå sönder av besvikelse.


Nu är det dags att ta insomningstabletten igen. Vi får se om jag lyckas somna innan morgonen eller inte.

onsdag 6 mars 2019

Best day this far

Den här dagen måste nog vara den bästa dagen sen jag blev sjuk för 35 dagar sedan. Hade energi nog imorse att kliva in i duschen och kunde till och med njuta nån minut av att benen inte ville ge vika och att huvudet inte ville sprängas av huvudvärk. Efteråt räckte det med en halvtimmes vila i ett mörkt tyst rum, vilket är en extrem stor skillnad mot innan då jag legat utslagen i timmar och somnat av utmattning.
Har pratat med Daniel i telefon och både han och Jolle märker på bara min röst att jag är mer närvarande. Hjärndimman har äntligen lättat, om än inte helt, och benen är inte lika svaga.

Just nu har jag mest ont i bröstet/lungorna. Är lite rädd att vad det nu är jag har ska sprida sig till lungorna eller hjärtat. Risken är liten men den finns. Är fortfarande inne på att det antingen är hjärnhinneretningar/lindrig hjärnhinneinflammation eller borrelia som jag har drabbats av. Alla läkare förutom puckot jag träffade sist har varit inne på det spåret, inklusive jag själv, så jag väljer att tro att det är något utav det. Att centrala nervsystemet är påverkat är det då ingen tvekan om.


Den här gullegubben har varit lite extra gosig idag. Han verkar inte gilla att jag ständigt hat solglasögon på mig men idag verkar det ha gått bättre, haha.

Jag har bara ett intresse

Jag är ledsen att min blogg blivit som den blivit, men när jag mår så dåligt som jag gör så finns det inte mycket annat att tänka på. Att bli frisk är allt min värld cirkulerar kring just nu och därför är det svårt att ta sig tid att skriva om saker som i jämförelse är så obetydliga. Det ger mig ingenting. Kläder och reor som jag brukar älska bryr jag mig inte i över huvud taget, aviseringarna frän Shpock sveper jag bort med en gång, att skriva ett inlägg om onödigt vetande är bland det minst intressanta som finns. Just nu är det enda som intresserar mig att bli frisk och att kunna göra simpla saker. Att kunna ta en promenad med hunden även om det handlar om att gå ynka 100 meter, att kunna laga ett mål mat, att kunna köra bil, att orka tvätta, att orka duscha. Jag kommer gråta av glädje den dagen jag orkar göra något av det utan att bli helt utslagen.

Varför det blir extra tomt här är också för att jag drar upp min sorg och besvikelse av hur vården/vissa läkare beter sig när jag skriver om det. Därför vill jag mest inte göra det, jag mår tillräckligt dåligt som det är.

Några sparade relaterbara saker kunde jag hitta i telefonen iallafall som kanske kan bryta den här negativa stämningen för en stund.







lördag 2 mars 2019

Fuck februari osv

Februari var bland de plågsammaste månaderna i mitt liv. Tänker att jag inte behöver göra nån särskild utläggning om varför då ni följt det här så länge nu och knappast kan ha missat det.


De två senaste dagarna har varit lite annorlunda då huvudvärken har förändrats och tröttheten har bytt skepnad. Jag sover extremt mycket, är fysiskt helt utslagen och huvudvärken är mindre intensiv i liggande läge. Kylan i bakhuvudet som jag pratade om igår har spridit sig ut i högerarmen, känns som att det strömmar ut en våg av sockerdricka. Jag märker att jag har blivit svagare. Det är ansträngande och tungt att lyfta upp Bosse och det smärtar ibland i händer, armbågar och fingrar. Särskilt på höger sida då.

Förövrigt så har jag skickat en egenvårdsbegäran till neurologen idag. Jag förväntar mig verkligen inte att de kommer att ta emot mig men jag skulle så gärna vilja röntga hjärnan och se om det kan säga nånting. Har dock läst massor av skräckhistorier om folk som har det precis som mig men som helt enkelt fått svaret att dom får lära sig att leva med det. Jag skulle gå under om det hände mig, vad är det för liv?

Skolan är också ett tveksamt moment just nu. Den 25:e är det tänkt att jag ska ut på tio veckors praktik men det ser knappast ljust ut att jag skulle klara det i nuläget. Min ena praktikplats har också hört av sig och ska återkomma med ett datum då de behöver veta om jag kommer eller ej eftersom en annan praktikant hört av sig om samma period. Så förmodligen blir jag av med min praktikplats oavsett om jag blir bättre eller inte.

Just nu ser jag bara sjukskrivning, studieuppehåll och fighter med vården framför mig och det är frustrerande. Det är som att nån har tryckt mitt liv på paus och jag vet inte om jag kommer att få det tillbaka.

Nattuppdatering

Det här med nattbloggning verkar vara det som funkar bäst under den här sjukdomsperioden. Har varit sinnessjukt trött både hela natten och hela dagen idag så har i princip bara sovit med undantag för två matpauser. Hade nog med ork att sitta uppe med mamma, pappa och våra gäster ett tag nu ikväll men avlägsnade mig sen igen. Febern går upp så fort jag inte ligger ner. Liggande position och överdrivet mycket sömn har varit ledorden idag. Huvudvärken har varit snäll jämfört med andra dagar. Det riktigt kyler om hela huvudet när jag ligger ner, som att jag ligger med huvudet i en balja av is. Jag antar att det är ett bra tecken!

I skrivande stund är det faktiskt magen som är det värsta. Alla mediciner har gjort magen sur så den säger ifrån med hungersug och sura uppstötningar. Läkaren på akuten ordinerade tio dagar med Alvedon och Naproxen så vi får se om jag härdar ut alla dagar eller om jag provar nån dag utan för magens skull. Omeprazol har inte gett någon effekt hittills.


Gårdagens ljusskygga Sofia. Bilresan till optikern i Falun var bland de värsta i mitt liv. Hade jordens solljus rakt i ansiktet som jag inte kunde skygga helt emot då jag blev så illamående att jag kände att jag hade behövt spy.
Optikern tyckte förresten att mina ögon såg jättefina ut vilket var mestadels en glad överraskning. Det är rätt sjukt men jag hoppas in i det sista att odlingen från ryggvätskeprovet visar att jag har borrelia. Jag skulle bli SÅ glad av att ha borrelia, så länge jag får veta vad den här skiten är för nåt.

torsdag 28 februari 2019

Fisk

Det är tydligen vår ute. Instagram kryllar av bilder på folk som sitter ute och njuter, på kaffekoppar, utomhusmöbler och på smältande snö. Jag har inte ens märkt det. Just nu är sol det värsta jag vet, det känns som att någon sticker in knivar i mina ögon. Liggandes i ett kolsvart rum är vad som är snällast mot mig just nu.

Jag har iallafall slutat stressa och accepterat att jag är sjuk. Det är så här det är just nu och det finns ingenting jag kan göra åt det. Om optikern säger att mina ögon ser helt normala ut imorgon så blir jag galen, men inte förvånad. Jag förstår inte hur man kan bli så sjuk att man inte ens klarar av vardagliga sysslor som att duscha och ändå visar proverna ingenting. Och det enda provet som visade positivt på ryggvätskeprovet var den på borrelia-antikroppar. Det är förmodligen falskt positivt dock men ett svar på om det är det får jag inte förrän om någon vecka. Jag har typ slutat hoppas för jag orkar inte det längre. Det enda jag orkar är att vara trött.

Jag hoppas att ni som läser har det bra. Februariviruset i år har varit förjävligt så jag vet att många ligger hemma väldigt sjuka och under lång tid. Jag hoppas ni blir friska snart och får återgå till att leva. ❤️

tisdag 26 februari 2019

En natt på akuten

Det blev en vända in till akuten inatt, tredje gången gillt. Mådde fruktansvärt dåligt och det kändes som att hela min kropp skulle lägga av. Jag hade ju tre dagar förra veckan som det blev bättre men sen i söndags har jag mått pyton igen, igår var bland de värsta dagarna hittills.

Jag fick vänta åtta (!) timmar på att träffa läkare. Alla prover visade som vanligt inom normalspannet, febern var låg som vanligt och puls och blodtryck visade samma som sist, dvs högt för att vara mig men inte högt för någon annan.
Jag kände mig tyvärr inte alls bra bemött. Läkaren himlade med ögonen åt vad den förra läkaren hade sagt och tyckte att retningar på hjärnhinnorna kändes helt orimligt, men hade inte själv några bra svar på vad det kunde vara för fel. Jag bad flertalet gånger om att få mina ögon undersökta men fick svaret att "vi är inte så bra på ögon här" innan jag ens fått av mig solglasögonen.
När han sa att "25 dagar är inte särskilt lång tid" och ville skicka hem mig med Alvedon så bröt jag ihop helt och satt och grinade och hulkade som ett barn. Tror att det var på grund av det som han lät mig välja om jag skulle göra en lumbalpunktion (ryggvätskeprov) eller inte, för att jag var en jobbig och grinig patient. Med all rätt dock tycker jag.

Jag var livrädd för lumbalpunktionen och blev helt svettig och svimfärdig ett tag när nålen väl satt i ryggen. Som tur var gick det väldigt fort (kan ta tjugo minuter om man har otur). Jag skulle aldrig i hela mitt liv låta nån sticka in en lång nål genom ryggmärgen på mig om jag inte kände att jag absolut behövde.
Efteråt fick jag smärtstillande och fick ligga och vila i nån timme. Bedövningen var det mest fantastiska jag känt den senaste månaden. Det var så skönt att äntligen få en paus från all värk och jag kände nästan att jag skulle kunna dö där och då för att jag var så lycklig och lugn. Sån frihetskänsla trots att hela jag fortfarande var ur funktion.

Strax efter sju på morgonen kom läkaren in till mig och sa att allt såg bra ut. Min värld rasade en stund innan han berättade att det enda dom kunnat se på så kort varsel är att jag inte har någon inflammation (maxgränsen låg på 4 på leukocyter och mitt värde var just det), men virusproverna är fortfarande obesvarade. Får svar på dom nästa vecka men enligt honom så skulle jag inte förvänta mig att dom skulle säga något alls eftersom de snabba proverna inte visade på varken inflammation eller retningar.

Klockan halv nio imorse kom jag och pappa hem, nästan tolv timmar sedan vi åkte hemifrån, och med fler frågetecken än vad vi hade tidigare. Ögonen kollade han lite fort på men tyckte att allt såg bra ut. Jag ska käka åtta Alvedon och Naproxen i tio dagar, det är den enda planen vi har.
Efter att ha sovit halva dagen ringde jag till min optiker för att se om dom kunde göra en ögonhälsoundersökning på mig. Fick jättefint bemötande, de antecknade ner hela min sjukdomshistoria så ska jag få komma dit på torsdag. De tyckte att det var bra att jag ringde dom på en gång istället för vårdcentralen och sa även att de kunde remittera mig till ögon på lasarettet om det skulle vara något som behöver undersökas vidare.

Är helt matt efter att ha skrivit det här inlägget. Kroppen är totalt slut efter ryggvätskeprovet så jag ska gå och lägga mig nu igen. Har sovit mer än jag varit vaken idag.


Visade denna bilden för läkaren så att han kunde se hur mina ögon såg ut första dagen jag blev sjuk. "Du ser ut att ha varit lite torr i ögonen kanske" var hans svar. Det finns en liten möjlighet att han har rätt i att det inte är hjärnhinneretningar och att ögonen kanske kan se ut så där nångång men att det är normalt att må så här i 25 (27 idag om jag får be) dagar köper jag inte för fem öre.