Sofia Vähäjylkkä

onsdag 14 november 2018

En vecka efter + fika med tjejerna

Idag har det gått en vecka sen jag började med nya medicinen. Jag har fler bra dagar än vad jag hade i början men jag känner fortfarande en del biverkningar. Händerna halvt somnar en stund efter frukost, jag är illamående flera gånger om dagen och emellanåt känner jag mig så svag att jag inte vet om jag ska palla stå upp länge till.

Idag har varit en okej dag, inte den värsta men inte heller den bästa. Jag tog mig iallafall ner till stan en sväng för att fika med Linda och Johanna. Det blev en rätt kort stund men det är alltid trevligt att ses. Vi har sagt att vi ska ses minst en gång i veckan och hänga, fika eller något annat. Bästa planen.

När jag kom hem såg jag att mina provsvar från igår hade kommit. Jag är SÅ glad att sköterskan på psykiatrin tog dem på allvar då jag hade förhöjt sköldkörtelhormon. Normalspannet går upp till max 4,0 och mitt prov visade 7,7. Jag har misstänkt hypotyreos länge men det är ingen som har tagit det på allvar. Är skönt att man har en moster som har just hypotyreos och som är sjuksköterska så man kan rådfråga och veta om man ska strida för behandling eller inte. Och strida bör jag.


En Sofia i H&M:s provhytt i väntan på tjejerna. Daniel är överlycklig att jag har dumpat min vita mössa, han tycker den är gräslig, haha.

tisdag 13 november 2018

Jag har blivit en mes

Jaha, här gick man upp klockan sju imorse helt i onödan. Eftersom jag kommer från lilla Gagnef så får man alltid kallelser till provtagningar. Det får man inte här i storstan. Prover beställs och sen får man själv ansvara för att få dom tagna, antingen genom att boka tid på vårdcentralen eller att gå ner på lasarettet. Kan ju vara bra att informera om sånt, här har jag gått och väntat på en kallelse, haha.
Gick ner till lab så jag var där klockan åtta när de öppnade. De fick ta fem rör blod och för första gången under en provtagning så höll jag på att tuppa av. Fick ligga och vila i stolen en stund och dricka vatten. Illamåendet och dimsynen gick över, gick därifrån, kom några meter i korridoren innan jag fick sätta mig ner och luta mig mot en vägg, upp igen, kom ut till hisshallarna där jag la mig platt på golvet med fötterna upp på en stol. Folk gick runt mig och undrade säkert vad jag höll på med. Mådde så fruktansvärt illa att jag höll på att spy ett tag. Övervägde att ringa och väcka Daniel så han fick komma och hämta mig.

Jag blir så frustrerad på att jag har blivit så här mesig. Jag har aldrig brytt mig om sprutor och nålar, inte ens när jag var en bebis. Sköterskan hade en teori om att jag varit med om jobbiga saker i anknytning till prover och då hade jag inte berättat nånting om mina turer till psyk. Jag tror det kommer därifrån, från inläggningarna, att jag på nåt sätt har kopplat provtagningar till när det gjordes där. Jag började bli känslig när jag läste till undersköterska och då var det en rätt bräcklig tid i mitt liv.

Nåja, jag kom hem till slut, även om jag kände mig som en gammal kärring som fick lov att gå så sakta. Vanligtvis ruschar jag fram. När jag väl kommer hem så ringer sjuksköterskan från psykiatrimottagningen och säger att det nog är bäst att vi skjuter upp besöket jag skulle haft klockan tio för att proverna nyss har tagit och att jag inte hinner få svar på alla dom. Jahaja, tänkte jag. Då har jag gått upp i onödan, tagit prover strax efter frukost när jag vet att den nya medicinen kickar in med yrsel och illamående, och sen nada. Haha, orkar inte!

måndag 12 november 2018

Tenta och roliga memes

Då var terminens första tenta gjord. Jag har lite svårt att bedöma hur det gick. Vissa frågor kändes självklara och med andra kände jag bara "what?". Gäller bara att hålla tummarna nu och hoppas på att jag klarar det.

Kände också att det är dags att rensa telefonen på sparade roligheter. Någon som känner att min humor är lik eran eller är den fruktansvärt torr? Haha.









söndag 11 november 2018

En liten jobblista


Saker jag velat jobba som:
Polis (mitt första drömyrke när jag var runt sex år), författare, bibliotekarie, illustratör, konstnär, ridlärare, meteorolog, fotograf, journalist, psykolog, kurator/samtalsterapeut, psykoterapeut.

Saker jag aldrig hade velat jobba som:
Kirurg. Pga URK. Min största mardröm är att få lov att operera mig och då slipper man ju ändå se det äckliga. Kan inte ens tänka mig hur äckligt det måste vara att skära i andras kroppar.
Barnmorska. Pga URK här också. Jag vill gärna ha barn i framtiden men förlossningen känns bara gross.
Arbetsterapeut. Märkte under praktiken, de få gånger jag fick gå med arbetsterapeuter, hur fruktansvärt tråkigt det verkar vara. Alltså hur kul kan det vara att hålla på med hjälpmedel, typ rullstolar, cyklar, skenor, lyftar osv. Dör av tristess.

Saker jag drömmer att jobba som:
Kurator, samtalsterapeut, psykoterapeut, kanske till och med forskare. Surprise att psyket är mitt största intresse?

lördag 10 november 2018

Welcome to my rollercoaster

Den här brudens mående går som i en berg- och dalbana. Minst sagt. Hittills har jag mått rätt bra varannan dag och kasst varannan dag. Igår var en dålig typ. Körde Daniel till whiskymässan i Borlänge igår kväll så passade på att åka hem till Mockfjärd i några timmar i väntan på att hämta upp honom igen. Känner att jag mår bättre när det är folk runt omkring och jag kan fokusera på annat än hur jag mår. På kvällen dalade det igen och jag var helt less. Jag ler och skrattar ibland utan att känna att jag gör det. Det kommer inte riktigt från hjärtat. Har blivit petig med maten också, ingenting är så där jättegott och jag är rädd att äta för mycket eller för fort så att jag ska bli illamående.

Nu på morgonen har jag mått bra igen, morgnarna brukar gå bra. Känner dock att en bedövande känsla kommer ikapp efter ett tag, det är som att kroppen svagt somnar. Jag hoppas dock att det är en bra dag idag då gårdagen var en dålig. Ska ägna dagen åt att plugga tenta och ikväll ska jag och Daniel ta en paus och möta upp tjejerna och deras respektive för lite chillhäng på stan. Ta något glas gott att dricka eller två. Jag hoppas det kan liva upp det litegrann!


Två vintriga. Förbereder mig för vad som komma skall, haha. Busen är så fruktansvärt söt på den här bilden tycker jag. Min älskipälski puppitutti. ♥

fredag 9 november 2018

Onödigt vetande #49


... bara 1% av allt vatten på Jorden är drickbart.
... på Haiti äger bara 1 person på 200 en bil.
... kvinnor lär sig att läsa, prata och säga hela meningar tidigare än män.
... män skrattar både mer, längre och högre än kvinnor.
... enligt en ny studie ändrar sig män två till tre gånger oftare än kvinnor.
... trollsländor har sex ben men kan inte gå.
... under menstruation minskar känseln i kvinnans långfinger.
... 80% av alla 10-åringar i USA går på någon slags diet.

torsdag 8 november 2018

När man tror att man ska slippa biverkningar men inte gör det

Det kommer nog bli mycket medicinprat här på bloggis ett tag. Jag tog min första dos Lamotrigin igår morse. Jag tänkte att jag nog inbillade mig där på morgonen att jag var varm och kände mig lite febrig. Det kanske jag gjorde också, jag vet inte än. Jobbet gick iallafall bra men så fort jag kom hem så däckade jag i sängen och hade huvudvärk.
Pallrade mig upp efter ungefär en timmes powernap för att gå ner till stan och käka middag på Bishops med Linda och Johanna (bästa ♥). Kände mig lite skakig i början på middagen, kan dock bero på lågt blodsocker också. Vi hade jättetrevligt och satt länge och pratade. 
När jag kom hem började dock det riktigt dåliga måendet. Eller det började redan i bilen på väg hem. Blev så illamående att jag trodde att jag skulle spy ett tag. Mådde så fruktansvärt dåligt, kände hopplöshetskänslor, ville bara grina. Daniel var söt och lyckades muntra upp mig lite iallafall. Jag kände i huvudet att jag ville göra saker men kroppen orkade inte riktigt göra någonting. Illamåendet avtog nästan helt efter ett tag så det var skönt iallafall, men trots att jag var så matt så hade jag svårt att somna.

Idag är det en ny dag. Jag har sovit så sjukt länge att jag fick lite ångest när jag kollade klockan. Mådde mycket bättre nu på morgonen än igår kväll (förutom att toapappret var slut och att jag behövde duscha för att jag såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig, haha), antagligen för att medicinen avtagit en del i verkan då det gått ett dygn. Nu har jag svalt tablett nummer två och det tog emot kan jag säga, vill absolut inte må så där ikväll igen. Men det är bara att fortsätta att kämpa på för till slut så lär ju kroppen vänja sig. Är dock fyra veckor kvar tills jag är uppe i 100mg och det är inte förrän då den kommer ge effekt. Pjuh. 

Hoppas att ni kan hålla tummarna för mig att det här går över fort. Det roliga är att bland det första jag tänkte på igår när jag mådde dåligt var att jag inte kunde börja pyssla med min nya Bullet Journal, haha. Var så skakig att min handstil blev skitful.

Ur arkivet: en bild från en fin sommar i Lillsund med mitt hjärta. ♥

onsdag 7 november 2018

Jobb, Lamotrigin och middag

Hemma från ett dagpass på jobbet. Var skapligt tungt att gå upp kvart över fem imorse vill jag lova. Jag får sån stress på kvällarna när jag vet att jag måste gå upp tidigt så det resulterar i att jag inte kan somna.

Är första dagen idag med Lamotrigin förresten. Tog min första tablett imorse och har inte känt mer biverkningar än att jag känner mig lite konstig emellanåt och att jag kände mig väldigt varm imorse. Det kan dock hända att det bara är en slump, det visar sig.


Nu ska jag chilla hemma ett tag innan jag beger mig ner på stan. Jag och Linda ska bjuda Johanna på middag då hon nyss fyllt år. Kommer bli mysigt!

tisdag 6 november 2018

Ny medicin

Vaknade tidigt imorse av att jobbet ringde och frågade var jag var någonstans. På nåt sätt hade jag blivit uppskriven på ett pass idag trots att jag inte ens blivit tillfrågad om att jobba. Som tur var löste det sig men jag hade riktigt svårt att somna om ett tag, haha.

Idag är planerna inte så mycket mer än att jag borde tentaplugga lite och sen hämta ut min nya medicin. Hade ett läkarsamtal med psykiatrin här i Falun igår och vi kom fram till att jag ska trappa in antiepileptika (Lamotrigin) och om några veckor trappa ur den stämningsstabiliserande (Seroquel) som jag äter nu. Jag är jättenervös då Seroquelen verkligen varit min lifesaver de senaste åren. Det som inte är hållbart är att jag blir extremt trött av den när jag går på en högre dos, och vid lägre dos känner jag mig istället bräcklig och väldigt sårbar. Det känns som att det inte krävs mycket för att jag ska må dåligt med den dos jag har nu. Jag hoppas innerligt att den nya medicinen fungerar bättre. Det hade varit så skönt.

måndag 5 november 2018

Två låga perioder på ett år

Jag hade en plan i våras att jag för varje månad skulle redovisa hur mitt humör sett ut. Det höll i kanske två innan jag helt kom av mig och därför har jag inte fortsatt. Istället för det tänkte jag visa hur mitt humör sett ut från april månad tills idag. Jag har haft två downperioder på ett år vilket är väldigt mycket för att vara mig. Jag brukar nog komma upp i en, antingen en vårdepression eller en höstdepression. Min teori är att väderomslagen har varit så sjuka i år och att mitt sinne på något sätt inte klarar av det. Men nu hoppar vi in i min hjärna och ser hur mitt mående sett ut.


April
Månaden började bra men som ni ser så djupdök jag rätt rejält där runt 11-12 april. Jag var helt likgiltig en period, kände inte kärlek för någon eller något alls (nej, inte ens min familj, hur hemskt det än låter). Jag tragglade med att försöka orka med skolan men det resulterade i att jag knappt var där. Jag pluggade en halv dag till en tenta som kom i slutet på månaden och klarade den på något mirakulöst vis.


Maj
Mitt mående börjar stabiliseras och ser faktiskt riktigt bra ut enligt diagrammet.


Juni
Även här stabilt mående, om än lite "ryckigt" i början av månaden. 


Juli
Stabilt. Sommaren brukar vara den enda årstiden som är något så när safe. Resten av året går jag lite på äggskal då jag aldrig vet när en dipp kommer att komma.


Augusti
Augusti blev den mest stabila månaden av alla. Jag har nog aldrig haft ett så stabilt streck som i början på månaden. Det är nästan för bra för att vara sant.


September
I början av september drog skolan igång igen. Jag minns att jag för första gången någonsin inte kände mig klar med sommar och ledighet, trots den värmebölja vi hade. Man tycker ju att jag borde ha tröttnat med tanke på det, men icke. Kontrasten mellan sommar och höst var sjuk. Jag tänkte att jag nog skulle klara hösten rätt bra i och med att jag redan haft min årliga dos av dåligt mående i april men tji fick jag för det. Jag fick prioritera de föreläsningar jag trodde att jag skulle hänga med bäst i och skippa de andra. Jag hade knappt ork att träffa mina kompisar och det kändes som att jag bara sänkte humöret för alla jag träffade.


Oktober
Hela oktober hade vi praktik och jag tänkte att jag omöjligt skulle klara fyra veckor utan att sjukskriva mig en enda dag, men det gjorde jag! Jag har ett jävlar anamma när jag verkligen måste bita ihop. Jag vet inte om mitt humör skulle ha repat sig ändå eller om det var det där bita-ihop:andet som gjorde sitt. Oavsett så har jag mått bättre nu på slutet av oktober men det är inte riktigt i fas än känner jag. Mörkret gör sig påmint då det känns som att även det har kommit väldigt hastigt.

Nu väntar november och jag har bara registrerat lila dagar. Lila dagar är okej ("meh" kallas den lila smileyn i appen) och jag räknar lila och gröna dagar som rätt normala. Förhoppningsvis börjar det jämna ut sig lite, jag håller tummarna för det!