Sofia Vähäjylkkä

måndag 16 september 2019

Meningslöshet

Mitt mående är så sjukt oklart just nu. Är låg men kan samtidigt skratta emellanåt, har problem med förstoppning sedan slutet på juli, är intresserad men samtidigt ointresserad i allt jag gör för att jag lever i ett vakuum vården inte är intresserad av att släppa mig ur. Jag är en ofrivillig hemmasittare.

Ibland hittar jag fina saker på nätet som jag vill köpa men kommer alltid på mig själv med att det inte finns någon mening i det. Vad ska jag med nya kläder till när jag bara sitter hemma? Varför ska en ny vas komma hem till mig när den sen bara ska stå hemma och påminna mig om hur ensam jag är? Varför ska jag blogga när det enda mitt liv handlar om är helvetessjukan? Den har tagit över hela mitt liv och nu börjar den ta över mitt psyke också. Det är kanske orättvist att säga men mitt liv är bara en enda stor meningslöshet som det ser ut just nu. Och att 7 oktober närmar sig, då det är tänkt att jag ska börja skolan igen, gör att det hela känns ännu mer meningslöst. För det kommer inte att gå. Vården ger mig inte chansen. Att kunna tro att jag ska klara av att plugga på heltid, i en helt ny klass, om 21 dagar är bara dumdristigt när jag har varit sjuk i 229 och fortfarande får lov att kämpa med blod, svett och tårar för att ens bli undersökt.

Imorgon börjar jag iallafall med Litium och kanske kan jag börja hitta mer mening i det här bisarra vakuumet jag sitter fast i. Jag både hoppas och hoppas inte det. Ibland är det skönare att stänga av än att känna några känslor alls.

fredag 13 september 2019

Sjukdomar och när de tar paus

Jag gjorde verkligen helt rätt val i att åka till Mockfjärd igår. Känner det extra tydligt nu när jag varit på syrrans 29-årsfirande och fått tänka på annat än att vara sjuk. Jag har skrattat, högt och helhjärtat, och det behövde jag verkligen just nu.

Jag är inte den enda som är sjuk här hemma. Det är förkylningar som går och min yngsta syster har det riktigt tufft då hon har misstänkt endometrios. Hon har kräkts av sin mensvärk, får knappt i sig något och ser bokstavligen ut som ett spöke i ansiktet. Tycker riktigt synd om henne samtidigt som en del av mig känner någon sorts lättnad av att inte vara ensam. Låter så hemskt att säga det men är säker på att ni förstår vad jag menar.

På tal om att andra är sjuka så har jag lagt märke till en del av mig som jag verkligen uppskattar, och det är min förmåga att släppa mitt eget när någon annan mår dåligt. När andra har det riktigt tufft finns det inte plats för mitt eget mående att ta över. Jag får en paus, får vara den "friska" och stöttande ett tag, och det får mig att inse ännu mer att jag verkligen vill jobba med människor. Minsta lilla stöd jag kan ge någon och som gör nån sorts positiv inverkan ger mig så mycket tillbaka. Alla de gånger patienter berömt mig och sagt att det jag gör på jobbet är meningsfullt värmer i mig än idag. Det är det jag brinner för.


Detta är bara två av alla de fina individer jag träffat idag. En Bosse med en strumpa på huvudet och en Alva som är lycklig över att få rida dalahäst. Familjen betyder verkligen allt.

torsdag 12 september 2019

Läget just nu och en usel vård

Ligger vaken halv fyra på morgonen. Gick nog och la mig lite för tidigt igår och sen har jag minskat på sömnmedicinen på eget bevåg. Är ingen bra förebild i den aspekten men var rädd att Mirtazapinet skulle göra mig för dåsig idag för att jag skulle orka komma iväg till Mockfjärd med bussen i lagom tid.

Nu när jag är i en mer depressiv period mår jag dåligt av att vara runt mycket (okända) människor så att ta sig iväg innan de flesta slutat jobb och skola vore det bästa. Utmattningen och depressiviteten gör mig extremt stressad över att planera saker och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det räcker med att jag har ett tidsspann på tre timmar i tvättstugan för att jag ska bli stressad och må dåligt och jag vet inte om jag gör det bättre eller värre för mig själv genom att boka upp mig på tider. Är jag i det läget att jag ska skona mig ifrån det eller bör jag utsätta mig för det? Jag vet inte.

Just nu planerar jag ingenting för jag vet helt enkelt inte om jag klarar av det. Det går bättre att ta dagen som det kommer och göra saker när de faller mig in och när energin finns.
Även om det tar emot och kräver stora ansträngningar så vet jag iallafall att jag inte får isolera mig alltför mycket. Egentligen är det precis vad jag vill men det förvärrar bara mina tankar om att allt är hopplöst och att jag är ensam. Ensam i bipolariteten men ensam framför allt i helvetessjukan.
Jag vet att mina nära och kära vill mitt bästa men ensamheten går ändå inte att bota eftersom ingen riktigt kan förstå hur mycket dom än vill. Det är plågsamt. Och ännu mer plågsamt blir det med en sjukvård som får mig att känna att jag inte blir lyssnad på.

Daniel ska iväg på fjällvandring i helgen och det känns inte tryggt för varken honom eller mig att jag ska vara ensam hemma. Det förgör nog mer än bygger upp.

Som det ser ut just nu på behandlingsfronten så har jag endast telefontider bokade men det är inte förrän nästa vecka. På måndag ska psykläkaren ringa mig (han jobbar bara varannan vecka) och jag hoppas innerligt att vi kan sätta in Litium då så att det depressiva kan börja vända.
På fredagen ringer läkaren på vårdcentralen men jag tror att det på sin höjd kan leda till ytterligare sjukskrivning och inte mer än så. Jag upplever att han redan bestämt sig för vad jag lider av - alltså IBS och utmattning - och jag blir fruktansvärt frustrerad av det eftersom det inte förklarar alla symtom. Febern borde vara bevis nog på att det rör sig om något annat, sen kan jag absolut ha IBS och utmattningssyndrom också, men det är och kan inte vara allt.

Jag känner mig så otroligt ensam och inte lyssnad på av vården och det är hemskt att känna så när man mår dåligt redan som det är. Den 7 oktober är det planerat att jag ska börja skolan men i och med att vården är rent utsagt en skam för det här landet så tror jag faktiskt inte att det kommer att bli så. Jag kommer inte att klara det om jag ska må som jag gör nu och det är enbart vårdens fel om jag får vänta ytterligare ett år på att bli färdigutbildad.

Allt jag vill är att fungera, att plugga, att jobba men jag får ingen hjälp.

tisdag 10 september 2019

I've actually been planted

Det var nog ingen tillfällighet att jag kände mig låg igår. Precis som jag förklarat förut så mår de allra flesta bipolära inte bra av att endast gå på antidepressiva och det stämmer på mig också. Eller ja, man är uppåt, glad och social och sover lite ett tag men till slut så dyker man. Man behöver ha en safezone både uppåt och neråt men det har inte jag just nu eftersom vi har fått lov att avvakta med att sätta in Litium tills att koloskopin var gjord.

Jag äter för tillfället stora mängder sömnmedicin för att jag haft så grava sömnproblem. Jag har inte sovit mer än 2-4 timmar per natt och ändå känt mig pigg och glad. Nu har allting vänt, sömnmedicinen fungerar plötsligt hur bra som helst men jag är låg, känner knappt intresse för någonting och tycker själv att mina ögon ser döda ut. Känner mig helt energilös. Och typiskt nog så jobbar inte min psykläkare den här veckan och telefonkön stängde tjugo minuter innan jag ringde till Psykiatrimottagningen.

Det är det här som är baksidan av sjukdomen. När man är glad, pigg och sover lite vill man inte att någon ska "förstöra" det genom att sätta in medicin som tar en ner på jorden igen. Sen när man väl dyker, vilket man nio av tio gånger gör, så ångrar man sig grovt och får stå sitt kast för att man klamrat sig fast i sin lilla må bra-bubbla. Jag har nog klamrat mig fast extra hårt eftersom jag haft den fysiska sjukan också. Jag har mått dåligt den största delen av året och när jag väl fick må bra en stund ville jag inte att det skulle ta slut. Men det gjorde det. Som alltid.


Jag försöker tvinga mig själv att göra något varje dag trots att jag helst av allt bara vill ligga isolerad i mitt rum och dra täcket över huvudet. Idag har jag duschat och följt med Daniel till Willys och det har krävts ansträngningar för att jag ska orka göra det. Något som iallafall ger mig lite hopp och styrka är bilden ovan för jag vet så väl att den stämmer. Jag kommer inte att må dåligt föralltid. Ur det dåliga växer det alltid fram något bra. Och det kommer det att göra den här gången också även om det känns långt ifrån.

måndag 9 september 2019

Låg

Efter att ha mått (under omständigheterna) ganska bra så börjar nu orken att tryta och jag känner mig låg. Kroppen är snällare än den varit på länge men psyket är ungefär lika grått som vädret. Det är konstigt hur man aldrig lär sig vissa saker. Typ som att det alltid kommer en downperiod efter en uppåtperiod. Har ju haft en del hypomana symtom den senaste tiden men hux flux så börjar sömnmedicinen att funka, jag kan sova och humöret går ner.

Jag har iallafall fått lite gjort idag. Har fått sålt min gamla telefon och en playsuit som Daniel tycker jag passar så bra i men som jag själv inte alls tycker om. Har också varit in till Handelsbanken i stan för att jag råkade trycka i fel kod i telefonen tre gånger när jag skulle fixa Bank-ID till nya telefonen. Blev så matt för jag kom så klart på koden när jag väl hade tryckt fel tre gånger.

Jag har ringt vårdcentralen två gånger samt reumatologen en gång. Som jag misstänkt så verkar de extremt ovilliga att ta antikroppsprover på mig. Jag hör just nu till vårdcentralen så reumatologen kan inte hjälpa mig över huvud taget och på vårdcentralen är det fullt ös så det är svårt att få tider. På fredag nästa vecka lyckades dom klämma in en telefontid så det kommer inte att hända något gällande utredning av sjukan på ett bra tag nu.

Jag ska försöka göra det klassiska nu, som folk som inte förstår sig på psykisk ohälsa brukar säga - rycka upp mig. Jag har mest velat ligga i sängen och stirra in i väggen eller bara sova idag men det blir inget bra det heller. Får se om detta är en bipolär låg period eller om det bara är sjukan och utmattningen som inte gillar att jag fått en slang uppkörd i röven och att jag åkt bil i x antal timmar i två dagar den senaste tiden.


En bild från en gladare dag på en glad Annie och en busig Doris.

lördag 7 september 2019

En lördag i Kil

Det är lördag och jag och Daniel befinner oss som sagt i Kil. Vi har varit in till Karlstad både igår och idag, igår för att köpa nödvändiga saker och idag lite mer för nöjes skull.

Det har gått över förväntan med precis allting med denna resan - förutom att jag fortfarande inte har ett svar på varför jag är sjuk förstås men vi har åtminstone kunnat stryka fler saker på listan av potentiella sjukdomar. Nu måste de ju ta antikroppsprover och/eller göra en gastroskopi. Finns inget annat än att det är en autoimmun sjukdom jag har. Frågan är bara vilken. Får jag igenom en gastroskopi så kan IBS fastställas gällande magen om den inte skulle visa att jag är glutenintolerant.


Har ätit så himla god mat de här dagarna i Värmland. Igår åt vi sushi på bästa Happy Kitchen (sushi blir sig aldrig likt igen på andra ställen efter att ha ätit där) och alldeles strax blir det oxfilé med kantarellsås och rotsaker. Dör vad gott.

fredag 6 september 2019

Koloskopi och presenter

Det var en riktigt lång och utmattande dag igår men bilfärden till Stockholm och från Stockholm till Kil gick bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppats på. Det är en ren tur att hjärndimman har lättat precis till det här tillfället men jag är så himla tacksam över det.

När vi väl var på Ersta sjukhus igår och koloskopin var genomförd kände jag mig både besviken och lättad på samma gång. Det var ganska häftigt att få se hur sin egen tarm såg ut inifrån men den såg jättefin ut vilket betyder att jag inte har någon inflammatorisk tarmsjukdom. Såvida inte vävnadsproverna visar något förstås men det brukar de i princip aldrig göra om man inte ser något på en gång (tar ca 6 veckor att få svar).

Vad betyder då detta? Förmodligen att mina magproblem jag haft i över tio års tid beror på IBS. Detta är dock inte orsaken till att jag är sjuk idag då IBS varken ger feber eller ledvärk vilket läkaren förklarade för mig igår. Däremot kan sjukan förvärra mina redan befintliga magproblem.

Svaren från koloskopin skickas till reumatologen då det var dom som remitterade mig till mag- och tarm. Jag hoppas innerligt att de eller vårdcentralen kan ta dom där antikroppsproverna på reumatiska sjukdomar som jag tjatat om i månader nu. Varför det inte tagits har hela tiden motiverats med att koloskopin ska genomföras först så nu tycker jag att dom kan ta dom och sluta hitta på andra förklaringar. Reumatologen har sagt till mig att be vårdcentralen om proverna, psykläkaren och Ersta likaså. Det är bara vårdcentralen som är vrånga.

Vad jag har förstått så sätter man diagnosen IBS alltför lättvindigt idag och jag tänker inte låta dom göra det och mena på att det är därför jag är sjuk. Det är orimligt. IBS och utmattningssyndrom är mycket troligt men det förklarar inte hela bilden.


Igår kväll när vi kom fram till Kil hade vi (Daniel) kört i över sex timmar så vi var båda väldigt trötta. Daniels lillasyster fyllde år så vi valde att åka och överraska henne och det var bland det finaste jag sett då hon inte hade någon aning alls om att vi skulle komma. Det var glädjetårar och kramar utan dess like. Inte varje dag man ser det hos en 11-åring.

Annie fick sin present, och sen fick även jag en av mina fina svärföräldrar för att jag nyss fyllt år. Daniels mamma är en riktig hejare på presenter måste jag säga då hon föreslagit Carolina Gynnings vinglas utan någon aning om att jag samlar på dom. Blev så himla glad! Kommer att älska att dricka ur dessa fina skapelser. Trots att jag varit sjuk i år så har årets födelsedag varit bland de bästa i mitt liv. Så tacksam. ❤️

torsdag 5 september 2019

26 saker jag lärt mig i mitt 26-åriga liv

Jag gjorde en liknande lista för tre år sedan som jag döpte till "23 saker jag lärt mig i mitt 23-åriga liv" - den finns här för den som är sugen på att läsa den. Här kommer en uppdaterad version à la 26 saker jag lärt mig i mitt 26-åriga liv.


1. Att man blir kinkigare med maten när man flyttar hemifrån och ska lägga sina egna pengar på det. Iallafall jag. Jag kan nästan bli irriterad på mig själv hur kräsen jag har blivit, allt ska vara top notch och smaka restaurangigt. Vad hände?!

2. Att inredning är roligt. Jag kan inte minnas alla gånger suckat och stönat när jag följt med mina storasystrar eller mamma till diverse inrednings- och möbelbutiker. Jag verkligen hatade det. Nu är jag den där dryga syrran själv och kan inte få nog av inredning. Tänka sig hur det kan bli.

3. Att ingenting är svart eller vitt. Verkligen ingenting. De där gråskalorna kan vara mastiga och jobbiga att beta sig igenom men längs vägen inser man att det är sjukt intressant hur i princip ingenting kan skrivas i sten. Och man blir aldrig fullärd.

4. Att man inte ska tro på allt man läser och ser. Aftonbladet, SVT och Expressen var förr fakta för mig, idag inser jag att det inte finns något som heter oberoende journalistik. Alla medier är präglade av sina värderingar och fördomar, och jag tycker det är en skam att man ska få lov att betala för public service när den inte alls förmedlar det den påstår sig att göra.

5. Att almanackor och fylla i själv-böcker är det bästa som finns. Min inre boknörd från när jag var liten lever definitivt kvar. Jag älskar böcker.

6. Att kunskap faktiskt är makt. Det finns få känslor som är så fantastiska som när jag suttit och sugit i mig kunskap. Utan kunskap kan man inte förverkliga stora saker. Med kunskap växer möjligheterna att åstadkomma bra saker på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag skulle kunna plugga hela livet utan problem, jag älskar det.

7. Att det inte är värt att köpa jackor utan huva när man bor i Sverige. Så skönt att bara kunna fälla upp den när det regnar och slippa konka på paraplyn.

8. Att man ska våga följa sina drömmar även om ens omgivning tvivlar på om man kommer att klara det. Jag har fått höra många tveksamheter när jag berättat att jag vill jobba inom psykvården. Att det ska bli för jobbigt för mig, att det ska påminna för mycket. Få personer har peppat mig och väckt den gnistan som jag tror behövde väckas. Jag är evigt tacksam för de människor som gjort det, för ett tag hade jag faktiskt lagt mina drömmar helt på hyllan baserat på att ingen trodde på mig.

9. Att mackor är livet. Skulle jag få lov att leva på en sak resten av mitt liv skulle jag välja mackor. Min familj har många gånger fått lov att i princip tvinga mig att äta mat för att jag så ofta väljer bort det för mackor. Mackor är kärlek.

10. Att djur är fantastiska i all typ av vård. Djur har en förmåga att känna av hur man mår på ett sätt som är obegripligt. Jag tror på riktigt att jag inte hade levt idag om det inte vore för Bosse.

11. Att diverse kroppsvätskor egentligen inte är ett dugg pinsamt att prata om. Jag är så glad över undersköterskeutbildningen jag gick. Mens, bajs och kiss blev så mycket mer normaliserat och det är så det ska vara. Det är naturligt, varför ska det gömmas? Weird.

12. Hur man serverar mjukglassar som inte ser ut som bajskorvar. Jag lovar, det är svårare än man tror!

13. Att det är en myt att man börjar gilla något när man ätit det tio gånger. Jag har smakat på ägg hundrasjuttioelva gånger och vill genuint tycka om det men det går inte.

14. Att jag hatar folk som delar videos, bilder och artiklar på djur som far illa eller blir misshandlade. Sorry, men ni förstör faktiskt mitt liv när ni gör så. Ni sticker en kniv i mitt hjärta. INTE OK.

15. Ha aldrig din favoritlåt, eller bra låtar över huvud taget, som väckarklocka. Det slutar alltid, och då menar jag ALLTID, med att du hatar den.

16. Det är roligt och trivsamt att vika tvätt (vem är jag ens).

17. Att skolan är sämst på att lära en vissa basala saker inför vuxenlivet. Varför lär man sig inte hur man betalar räkningar? Mer om psykisk och fysisk ohälsa som är det viktigaste som finns? Mer om hur man sköter sin ekonomi och t.ex. sätter upp en budget?

18. Att det alltid är trevligare att städa och plocka när man är ensam hemma. Varför är det så egentligen? Finner inget rofyllt i det när Daniel är hemma, haha.

19. Att vuxna inte är mogna, trevliga och goda människor alla gånger. När jag var liten hade jag en så romantiserad bild av vuxenlivet att det blev en liten chock, och en sorg, att inse att det inte var så. Vuxna människor kan bete sig hemskt och barnsligt. Ordet vuxen har fått en helt annan betydelse för mig än vad det var när jag var barn.

20. Allt som krävs för ett körkort. Bara det förtjänar jag en eloge för tycker jag. Hatisk och pessimistisk som jag var och ville cykla i hela mitt liv, hahaha.

21. Att Happy Kitchen i Karlstad har Sveriges godaste sushi. Ät där och sushi kommer aldrig vara sig likt igen någon annanstans.

22. Att min piercare hade rätt om att tungan är det ställe det gör minst ont att ta hål i. Konstigt, tänkte jag först men han förklarade att det i princip bara finns "slamsor" (fräscht ord) i mitten av tungan. Det gick så fort att jag knappt hängde med när jag tog hål. Dagen efter när tungan svullnat till sin dubbla storlek gjorde det ondare men själva håltagningen var inga problem.

23. Att en riktigt fina svenska sommardagar klår alla utlandssemestrar. Svensk sommar är det bästa som finns.

24. Att puderfoundation alla dagar i veckan går före flytande. Så befriande att aldrig behöva känna att man har en kaka i ansiktet.

25. Att jag inte alls bryr mig särskilt mycket om musik. När jag gick på högstadiet och gymnasiet var det livsviktigt att hänga med i nya trendiga låtar och hitta bra som man kunde dela med varandra. Idag orkar jag inte. Musik är överskattat.

26. Att jag är extremt självkritisk och att det är en av mina sämsta egenskaper.

onsdag 4 september 2019

Kanske lite TMI

Då har man hävt i sig två liter av den äckligaste sörjan man varit med om. Det skulle göras på en timme men det tog mig en och en halv då jag fick ständiga kväljningar för att det var så äckligt. Alltså fy. Att springa på toa stup i kvarten är inga problem (vilket jag behövt göra några gånger under detta inläggets skapande) i jämförelse med att dricka Vistaprep kan jag säga.

Vad är det värsta av allt i denna historia då, undrar ni. Jo, att imorgon bitti måste jag göra det IGEN. Jag hoppas att det här är första och sista gången jag behöver dricka något så äckligt.
Jag mår dock hyfsat med tanke på att jag inte ätit sedan klockan tolv och att jag fryser som en tok. Tempen visade ju tidigare idag på 38,1 och av någon anledning så mår jag bättre när tempen är runt 38,0-38,5 än när jag inte har feber alls. Orimligt och konstigt tycker min läkare på vårdcentralen, och det gör jag med, men det är så det är.

Imorgon är det the D-day och jag längtar faktiskt mer än är nervös. Jag vill bara veta vad det är för något som gör mig sjuk. Ge mig ett namn, något att utgå efter, så är jag nöjd. Det förvånar mig inte om jag gråter glädjetårar när/om den dagen kommer.


Kompenserar ett icke-trevligt samtalsämne med en trevlig bild. Det blir väl plus minus noll typ?

"Spännande" dag

Min psykläkare ringde igår för att följa upp medicineringen, främst för sömnen. Mirtazapin ökades från 7,5mg till 30mg (har fuskat och trappat upp själv tidigare pga inte kunnat sova så därav så hög ökning) och Nitrazepam från 10mg till 15mg.

Det blir bara ökning på ökning känns det som men behövs det för att kunna sova så är det så. Ironiskt nog har jag sovit rätt kasst inatt, runt tre till fyra timmar. Var dock beredd på det då jag sov rätt bra igår. Några nätter dålig sömn, en bra, några dåliga, en bra. Så rullar det på och jag börjar nästan tappa förhoppningen på att det ska sluta. Kommer nog inte göra det på ett bra tag iallafall.
Planen är iallafall att prova på dosökningen i några dagar så följer vi upp hur det har gått på fredag eftermiddag igen. Eventuellt blir det insättning av Flunitrazepam om det inte har gått så bra att sova och det är ingen medicin man sätter in lättvindigt kan jag säga.

Från psyke till den fysiska delen - idag är första dagen utan riktig mat. Jag får äta yoghurt, soppor och så fram till lunch och därefter blir det endast klara drycker till efter undersökningen på torsdag eftermiddag plus tarmtömning på det. Jag kommer att må skit rent utsagt men jag försöker tänka att det är värt det. Ju mer jag får veta om sjukan desto bättre.
Jag och Daniel åker till Stockholm imorgon förmiddag efter att jag hävt i mig laxering nummer två. Det kommer säkerligen bli en riktigt jobbig bilresa men vi har planerat att åka bra i tid så att vi har utrymme för stopp efter vägen ifall jag blir så dålig att jag måste pausa och få luft.

Hey ho, let's go.